I det danska valet till Folketinget nyligen så mer än halverades Dansk folkeparti. Den mer extrema utmanaren Stram kurs klarade inte tvåprocentsspärren. Valrörelsen handlade i stor utsträckning om välfärd och klimat. I nättidskriften Kvartal skriver Susanna Birgersson om att Danmark går in i ett postpopulistiskt tillstånd.
Jag tror det ligger mycket i det. De danska Socialdemokraterna, som utropats som valvinnare, har en lika restriktiv inställning till migration som Sverigedemokraterna. När politikerna tar problemen och ”populasen” på allvar, när migrationstrycket på samhället blir hanterbart, då tappar också de populistiska partiernas frågor i dignitet.
Kommer Sverige att genomgå en liknande utveckling? Kanske. Kanske inte. I Sverige har vi en regering som – exempelvis genom den usla gymnasieamnestin och genom utökad anhöriginvandring – fortsätter att förvärra situationen. Som fortsätter skapa ett samhälle där problemen med utanförskap, konflikter och klyftor växer.
Några av problemen med gymnasieamnestin framgick ju för övrigt med stor tydlighet i onsdagens GA, i en artikel som bland annat handlar om hur betygsättande lärare nu känner ett högst begripligt obehag inför att de kan påverka sina elevers möjligheter att få uppehållstillstånd.
Nyamko Sabuni, kandidat till partiledarposten i Liberalerna, analyserade mycket klarögt läget i en intervju i Expressen häromdagen. Hon kritiserade bland annat Januariöverenskommelsens (Jökens) generösare regler för anhöriginvandring, som hon menar bäddar för en ny stor flyktingvåg till Sverige, och dömde ut visionen av det mångkulturella samhället.
– Det har ju visat sig att omkring hälften av de som sökt asyl i Sverige under senare år inte har asylskäl. Det är en gigantisk siffra av människor som vi ska hantera och bekosta. Många miljarder av våra biståndspengar går till att finansiera detta flyktingmottagande i Sverige. Det är pengar som borde gå till de 70 miljoner flyktingar, många kvinnor, barn och äldre, som är kvar i närområden.
– Det stöd som borde gå till dem blir i stället kvar i Sverige för att unga män som utsätter sig för fara och kommer till Sverige med en enda tanke: Även om jag inte har asylskäl kan jag nog få stanna ändå.
– Vi måste ha lagar som håller och inte drar hit folk som inte har rätt att komma hit.
Nyamko Sabunis analys hade säkert kunnat stärka hennes chanser att bli partiledare i ett och annat parti. Men troligen inte i Liberalerna. Relativt samstämmiga bedömningar efter intervjun gör gällande att hon snarare skadade sina chanser.
Liberalernas nästa partiledare heter istället antagligen Erik Ullenhag. Att han valt den intetsägande parollen att ”göra Sverige snällare” – ja, det säger ju faktiskt allt. Och det säger en hel del om Liberalerna om de anser att detta amorfa råmaterial är ett partiledarämne.
Januariöverenskommelsen och den rödgröna regering som ska exekvera den ger perfekta villkor för att Sverige ska fortsätta utgöra en drivhusmiljö för missnöje och populism. Partiledarvalet i liberalerna kan avgöra hur detta ohälsosamma klimat består. Jag tror tyvärr att vi får vänta länge på den postpopulistiska eran i det här landet.