Åke Svensson, ordförande i regionstyrelsen, undviker Facebook för att undvika näthatet. Det berättade han om i en intervju i GA i går. Och om hur han brutit ihop vid frukostbordet, för att Pigge Werkelin skrivit något om att pastorn kunde gå på export till Malta.
Ska jag ha dåligt samvete nu, frågade jag mig själv i går. Blir det inga julklappar från tomten till den elake redaktören? För jag har ju skrivit mer än en formulering om Åke Svenssons gärning genom åren, där kritiken inte alls har varit inlindad.
Det är väl bra att man får extra tillfälle att ifrågasätta sig själv ibland. Och det är naturligtvis så att det finns ett eller annat ord jag skulle byta ut, om jag gick igenom mitt arkiv och vägde varje ord på guldvåg.
Men i allt väsentligt står jag för det jag skrivit. Och i ärlighetens namn tycker jag inte ens att det Pigge skrev kvalar in som näthat. Visst var det plumpt. Och inte var det fyndigt. Men pastor är ju inte något grovt skällsord, inte ens när det används som ett sådant, och det finns ju värre öden att önska någon än en existens på Malta. Tänker jag efter att ha levt i en gråbrun blyertsteckning under november och delar av december.
Åke Svensson är makthavare. På många sätt den mäktigaste på Gotland. Han fattar beslut som får direkt inflytande på människors liv. Vilket exempelvis en annan makthavare, regiondirektören Jan Björinge, nyligen fick erfara.
Självklart måste man kunna kritisera makthavare. Och naturligtvis kan denna kritik inte alltid hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns. Bland över 57 000 gotlänningar kan man inte förvänta sig att samtliga ska iaktta takt och god ton.
Jag har ingen klar bild av helheten av vad Åke Svensson har utsatts för. Kanske var Pigges gliring bara droppen som fick bägaren att rinna över. En bägare som tidigare fyllts av betydligt värre tillmälen. Hur som helst, så är det kanske en god idé att hålla sig borta från Facebook. Men lite tjockare hud är också en bra idé. Råder man över andras liv och leverne så måste man på något sätt kunna hantera omgivningens reaktioner.
När det gäller näthatet så är jag mer bekymrad över hur många det är som råkar ut för det. Människor som inte alls kan kallas för makthavare. Man behöver inte ge sig ut på någon längre safari i nätets djungel för att inse att det kryllar av nättroll. Små, äckliga varelser som använder kommentatorsfälten för att ge utlopp för sina allra bittraste och mest människofientliga känslor. Ett hat som inte behöver någon provokation att tala om för att det ska välla över alla bräddar – över barn och, kanske framför allt, över kvinnor. En verbal råhet som inte tycks känna några gränser.