Stefan Löfven ska träffa talmannen igen på måndag. Det skulle vara helt sensationellt – ja, mirakulöst – om han då meddelar att han anser sig ha stödet för att verkligen bilda en regering med sig själv som statsminister.
Jag undrar hur dessa långdragna sonderingsövningar går till. Hur fyller de tiden? Pratar Löfven en gång om dagen med Annie Lööf och Jan Björklund och frågor om de har ändrat sig? Pratar de någonsin sakpolitik – vad en eventuell regering ska göra – och inte bara "vem tar vem".
Jag vill inte påstå att Ulf Kristersson använde tiden bättre. Han höll på i två veckor och lyckades inte ens underhandla med Sverigedemokraterna, trots att han är beroende av dem om han vill bli statsminister. Röstar SD nej är det helt kört. Om S, SD och V röstar nej, så är det en majoritet även om partifärgerna skär sig.
Vilket för övrigt visar att Centerns och Liberalernas flörtande med Miljöpartiet är värre än utsiktslöst. Det är meningslöst.
Det enda som pågår just nu som jag tror kan få fart på den sega processen är en seriös borgerlig budgetmotion som utmanar övergångsregeringens. Moderaterna och Kristdemokraterna vill lägga en budgetmotion som är gemensam för den allians som numera bara existerar i idévärlden. Det vore bra, men Centern och Liberalerna är obegripligt nog – men samtidigt föga förvånande – ovilliga att försöka få genomslag för sin egen politik.
Jag hoppas att M och KD går vidare ändå och lägger en egen budgetmotion. Om C, L och SD röstar för den – ja, då går den igenom och då kan man kanske bereda väg för den regering som är bäst skickad att förvalta budgetmotionens innehåll.
Om C och L röstar för övergångsregeringens budget – och därmed mot sin egen politik – ja, då har ju de bekänt färg. Då är de väl också självdestruktiva nog att sätta sig i en regering med Stefan Löfven som statsminister och kan sluta förhala den frågan. Då kan de löpa linan ut med deras allt annat överskuggande syfte – att frysa ut SD. Hur kontraproduktiv och skadlig denna strategi än har visat sig vara.