Tänk om jag för ett år sedan hade sagt till mig själv att: ”Jag vill ha en skalenlig modell av domkyrkan, byggd enbart av snabbmakaroner.”
– Men jag står ju inte ut med att sitta och pilla själv, så jag måste betala någon annan för att bygga den.
Nu kunde jag haft den där pastadomen. Och kanske en faktura på tusen timmar, 500 kronor i timmen.
I så fall har projektet kostat mig en halv miljon. Men det innebär ju inte S:ta Makaroni vore VÄRD en halv miljon.
Marknadsvärdet på en bil går inte heller upp om man först krockar den rejält och sedan reparerar den för astronomiska belopp.
Det är skillnad på vad något har kostat och vad det är värt. Annars skulle fastigheten med kreosotförgiftade Södervägs brädgård bli Gotlands värdefullaste fastighet, efter att man väl kommit till skott och sanerat marken. Men mark blir INTE mer värdefull för att man först förgiftar den och sedan lägger mångmiljonbelopp på att avgifta den.
Men somliga verkar ha svårt att skilja på kostnad och värde. För andra dagen i rad återvänder jag därför till den gamla hamnterminalen som ska bli bryggeri, men nu i nytt ärende. Jag fick en ny anledning på nyhetsplats i gårdagens GA.
Det visar sig att Vänsterpartiet är emot försäljningen av hamnterminalen till Gotlands Bryggeri. Brittis Benzler förklarar:
– Vi tycker att vi får för dåligt betalt i relation till de höga kostnaderna.
Suck.
Det är riktigt att bryggeriets köpeskilling, 14 miljoner, inte förmår täcka Regionens kostnader både för sanering av den förgiftade marken och för rivningen av hamnterminalen.
Men det hindrar inte att köpeskillingen ändå är bra mycket högre än marknadsvärdet! För det är skillnad på kostnad och värde!
Regionen har, som jag ser det, huvudsakligen två handlingsalternativ.
Alternativ ett. Regionen fortsätter som valhänt ägare till den gamla hamnterminalen på den förgiftade marken. Någon gång i framtiden får man betala hela notan för saneringen av marken, eftersom förorenarnas miljöskuld tycks omöjlig att kräva in. Gotlands bryggeri bygger en ny men enbart produktionsinriktad anläggning någon annanstans. Alla förlorar.
Alternativ två. Man river hamnterminalen och sanerar den förgiftade marken. Tack vare att man har en köpare som är beredd att betala ett överpris för marken efter saneringen så får man till stora delar kostnadstäckning för insatsen. Dessutom får man ett bryggeri i hamnen som vill vara en besöksattraktion och ett skyltfönster för gotländska livsmedel.
Regionens politiska majoritet tycks ha bestämt sig för alternativ två. Det är bättre för Regionen, bättre för medborgarna, bättre för miljön.