Jag hade onda aningar inför avslutande omgången i det franska presidentvalet helgen som gick. Aningarna visade sig tack och lov obefogade. Trots lågt valdeltagande fick mittenkandidaten Emmanuel Macron nästan två tredjedelar av rösterna, och Nationella frontens Marine Le Pen besegrades med mycket stor marginal.
Men å andra sidan är det naturligtvis en framgång för Nationella Fronten att Marine Le Pen överhuvudtaget kvalade in till slutomgången. Och Macrons presidentskap kan mycket väl komma att utgöra en grund för ännu större framgångar för Le Pen nästa gång.
Macron är också på många sätt en populist, om än av ett helt annat snitt än Le Pen. Den sort som inom ramen för en liberal och humanistisk agenda ställer ut rätt vidlyftiga löften utan att ägna överdrivet mycket kraft åt att förklara hur det ska gå till. Samtidigt är den franska ekonomin stagnerande och i behov av rätt hårdhudade och potentiellt mycket impopulära reformer. Macron kommer att få mycket svårt att leverera.
Till hans väntade svårigheter hör även förhållandet med regeringen. Nu väntar en ny valrörelse och val till nationalförsamlingen i juni. Ett val vars resultat med stor sannolikhet kommer att leda till en regering som Macron kommer att få relationsproblem med. Det har man exempelvis anledning att befara om det republikanska partiets kampanjledare François Baroin blir premiärminister. Magasinet Fokus har beskrivit hur Baroin i så fall blir premiärminister: ”under en president som kommer att avsky honom och där varje dag blir en kamp om makten – den makt som enligt författningen till största delen ligger hos majoriteten i nationalförsamlingen och premiärministern”.
Det är hög risk för att Emmanuel Macron kommer att falla lika platt som sin föregångare, socialisten François Hollande, som blev så impopulär att han inte ens fann det mödan värt att ställa upp till omval.
Vem vet hur en besviken fransk väljarkår kan tänkas rösta i nästa presidentval?
De där onda aningarna jag hade inför helgen dröjer sig liksom kvar.