Ylva Johansson är inte bara arbetsmarknadsminister längre. Nej, hon har fått uppdraget att samordna regeringens arbete med flyktingsituationen. Typ som en minister för integration. Även om hon inte får den titeln.
Vad var det som fick statsminister Stefan Löfven att inse att hon var rätt person för uppdraget?
Var det den där riksdagsdebatten där Moderaterna talade om hur man skulle kunna skapa fler arbetstillfällen med ett avdrag för hushållsnära tjänster. Riksdagsdebatten där Ylva Johansson avfärdade denna tanke med:
”Nu tar Moderaterna upp sitt pigavdrag igen.”
Eller fastnade Stefan Löfven för Ylva Johanssons kompetens i somras, när hon gav ett handfast råd till de kommuner som frågar sig var de ska husera alla de flyktingar som det saknas bostäder för:
– De får bygga.
Vilket fint och konstruktivt råd till de kommuner (med bostadsbrist) som oförberedda plötsligt får hundratals eller tusentals nya invånare, som staten ordnat tillfälliga boenden för i stugbyar och vandrarhem.
Göteborgs-Posten förklarade Ylva Johansson uttalande i en ledare:
”Saknar man bröd är det väl bara att äta tårta.”
Jag tror inte man ska skruva upp sina förväntningar på att Ylva Johansson åstadkommer något för integrationen. Vad man däremot kan hoppas på är att hennes nya uppdrag blir den svällande kraft som splittrar S/MP-regeringen. Stefan Löfven beskrev för Dagens Nyheter:
– Hon kan ta politiska initiativ som ligger på en annan ministers område. Den initiativrätten har Ylva.
Hennes nya uppdrag är alltså en licens att klampa in på främst utbildningsministerns och bostadsministerns områden. Båda dessa ministrar, Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan, är miljöpartister.
Det är inte mycket bevänt med samsynen i dessa frågor, inom S/MP-regeringen. Med Ylva Johanssons nya departementsöverskridande befogenheter har Stefan Löfven skapat rena bakugnen för nya konflikter inom sin egen ministär. Konflikter som kommer att uppstå även om han utser ett dussin nya samordnare.