Eva Nypelius sade efter valet att det här med att bilda en ny regim, det måste få ta tid. För all del, tidspressen och insatserna är inte lika stora som på nationell nivå och den lokala politikens pragmatiska natur borde göra att låsningarna i regionfullmäktige inte är lika svårdyrkade som riksdagens. Ingen fara på taket. Men ingen kunde väl ana – ja inte jag i alla fall – att Eva Nypelius skulle vara så tillbakalutat avslappnad.
Hon har uteslutit att göra sig beroende av SD, men samtidigt framgår det av gårdagens GA att hon ännu inte, mer än två veckor efter valet, fört ens sonderande samtal med partierna på andra sidan blockgränsen. Och hon upprepar att en bra lösning måste få ta tid.
Att ignorera ett dilemma i förhoppningen att det ska lösa sig på egen hand är sällan en bra lösning. Att ignorera dem man avser söka någon typ av samförstånd med är inte heller ett bra sätt att bygga förtroende.
Vad är det då som Nypelius hittills har behövt tiden till? Om tiden används till att samla de borgerliga partierna till en enad front så är ju tiden åtminstone använd i ett produktivt syfte.
Själv hänvisar Eva Nypelius dock bara till det som skett inom partiet. Centern har bildat en förhandlingsgrupp!
Företrädare för övriga borgerliga partier talar i vaga termer om de samtal som ändå förts över alliansens interna partilinjer. Enligt Stefan Wramner (M) är diskussionerna ”inte avslutade än”. Johan Thomasson (L) bekräftat att samtal pågår, men intensiteten i dessa samtal kanske antyds av hans kommentar att det är Centern som måste ta initiativ.
Under omständigheterna kan jag förstå Meit Fohlins och Socialdemokraternas försök att ta initiativ till samtal. Men draget att invitera via medierna lär inte bidra till att förbättra relationerna över blockgränsen.
Jag tvivlar på att Eva Nypelius någonsin kommer att kunna prestera en färdig och driftsäker lösning på hur makten ska utövas på Gotland under mandatperioden. Jag misstänker att det blir fyra år av lagande efter läge, där en allians i minoritet får pröva sig fram. Det kan visa sig bli riktigt besvärligt, exempelvis om Regionen hamnat i en ekonomisk situation som kräver svåra beslut. Och risken för det måste beskrivas som överhängande, på gränsen till garanterad.