Rubriken är på engelska. Dessutom innehåller den ett ord som säkert heller inte är allmängods ens bland engelskkunniga. Ber om ursäkt för det. Men det är inte utan skäl. Kudos betyder ungefär ”uppskattning”, ”beröm” eller ”heder åt”.
Det kan vara störande och ett hinder i livet i allmänhet och arbetslivet i synnerhet när man läser eller hör och inte förstår. Lika illa kan det vara att inte kunna uttrycka sig på ett språk som åhörarna begriper. Och för ett statsråd är det värre än för de flesta andra.
En nyhet som väckte ett visst löje under veckan som gick var Lantbrukets affärstidning ATL:s avslöjande att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) lagt 259 000 på undervisning i engelska sedan han tillträdde.
Men jag förstår inte varför han ska avhånas för det. Är det på något sätt konstigt med att en 62-åring som blir statsråd behöver bättra på sina kunskaper i engelska? Borde han inte hedras istället, för att han identifierat ett problem, en brist i sina egna kunskaper, som han verkligen tar itu med?
Är beloppet orimligt stort? Nej, inte om det gäller kvalificerad utbildning som kan ge snabba och goda resultat. Han behöver färdigheten i sitt jobb. Ett jobb som är viktigt för Sverige. Och han behöver den nu. Helst i går.
Han pluggar inte engelska för att kunna beställa mat och dryck på restaurang under en planerad semesterresa. En studiecirkel förslår liksom inte. Och han är ju dessutom en upptagen person som inte kan räkna med att vara ledig varje tisdag klockan 19 för att träffa kompisarna i engelskacirkeln. Bucht behöver undervisning som är personligt utformad både för honom och för hans gissningsvis tämligen späckade kalender.
Varför fick han ändå utstå en del spe? Tja, politiker är ju en tacksam måltavla. Thorbjörn Fälldin fick utstå en hel del för sin knackiga engelska på den tiden han var statsminister.
Men det finns också en ännu mörkare sida av löjet.
För sisådär sextio år sedan var Hermodskursen en respekterad biljett till en klassresa och förkovran. I dag talas det mycket om behovet av ”livslångt lärande”. Men i praktiken råder ofta en dålig attityd till vidareutbildning. Som om det vore något för förlorare. Eftersläntrare som försöker förvärva kunskaper de redan borde ha.
De som vill lära nytt förtjänat respekt. Av alla. Även av dem, eller kanske speciellt av dem, som redan anser sig veta allt de behöver.