Under den senaste veckan har det publicerats opinionsmätningar från tre av de ledande instituten – Sifo, Ipsos och Novus. Mycket av uppmärksamheten kring dessa har kommit att handla om Socialdemokraterna, som var mindre än Moderaterna i två av mätningarna.
Men om man jämför med förväntningarna inför det senaste valet så är det ett annat rödgrönt parti som är ännu längre ifrån det stöd som de tycker att de förtjänar.
Valvakan i september 2014 var fylld av blandade känslor för Miljöpartiet. De tre rödgröna partierna var sammanlagt större än Alliansen. Men de hade långt ifrån någon majoritet. Och framförallt var valresultatet en stor besvikelse för just MP.
Miljöpartiet hade fokus på att bli riksdagens tredje största parti. Det var en rang som partiet därmed skulle förvägra Sverigedemokraterna. Partiets ledande företrädare talade mycket om detta. I juni 2014 fick exempelvis MP 11,3 procent av Novus, mot 8,3 för SD. Men när valdagen väl närmade sig så gick luften ur partiets opinionssiffror. Och när rösterna hade räknats så var MP bara drygt hälften så stort som SD. 6,89 procent jämfört med 12,86.
Sedan dess har utvecklingen fortsatt i samma riktning. I de tre tidigare nämnda mätningarna så får MP kring sex procent. Stödet för SD är ungefär tre gånger så stort.
Det är extra anmärkningsvärt att det går så dåligt för MP samtidigt som det går så dåligt för Socialdemokraterna. I de tre mätningarna får de två regeringspartierna sammanlagt mellan 29,1 och 31,2 procent!
I går kom dessutom en nyhet som borde skaka om Miljöpartiet ytterligare. Under det senaste året har partiet tappat var sjätte medlem. Netto! Medlemsantalet har minskat från över 20 000 till under 17 000.
Vad beror det på att både medlemmarna och väljarna har övergett MP?
Det har, tror jag, flera olika orsaker.
Till att börja med har regeringsinnehavet blivit en besvikelse. Regeringen betraktas som idélös och med bristande koll på läget. Samtidigt anser nog många potentiella sympatisörer att MP inte fått tillräckligt genomslag för sin politik. Och åtgärder i samband med flyktingkrisen har vidtagits i strid med Miljöpartiets egen självbild.
Partiets ministrar har inte heller varit framgångsrika. Och det gäller i synnerhet de högprofilerade språkrören. Åsa Romson bottenmålar förtroendemätningarna och som utbildningsminister har Gustav Fridolin gjort en slät figur jämfört med de omdömeslösa löften som han ställde ut. I mars 2014 skrev han debattartikel i Aftonbladet under rubriken: ”Så räddar vi skolan på 100 första dagarna”
Efter snart 500 dagar av rödgrönt regeringsinnehav så är detta ett löfte som Gustav Fridolin har all anledning att ångra. Det framstår mer och mer som om skolan behöver räddas från Fridolins visor.
Miljöpartiet har tidigare visat sig förmöget att överleva kriser. Men jag tror MP får svårt att återhämta sig så länge partiet är kvar i regeringsställning. Den största tjänst som Stefan Löfven kunde göra MP vore sannolikt att försöka ombilda regeringen till en ren S-regering, som obehindrad kan söka stöd på båda sidor av blockgränsen. Det vore i det här läget dessutom bra för Sverige.