Före detta regionrådet Hanna Westerén (S) verkar inte intresserad av att ge upp sin nyfådda plats i riksdagen, för att återvända till ön och hjälpa sitt parti ur dess kris.
Jag förstår henne.
Riksdagsjobbet ger ungefär samma lön som regionstyrelsens ordförande på Gotland. Men det är mindre ansvar och mindre arbetsamt. Resorna är roligare. Riksdagsledamoten får pengar till en andra bostad i huvudstaden och tillgång till politiska assistenter, utredningstjänst med mera. Och sommaruppehåll!
Som S-riksdagsman för Gotland sitter du dessutom tämligen säkert. Christer Engelhardt fick sitta kvar så länge han ville och lämnade uppdraget på egen begäran.
I jämförelse är arbetet som regionstyrelsens ordförande mer pressat, utsatt, riskfyllt och otacksamt. Och maktskifte är snarare regel än undantag. Även om det senaste valet var just ett undantag, när de rödgröna behöll regeringsställningen på ön. Hur många väljare är det som i dag ångrar hur de röstade i september?
Men vilket uppdrag som tycks mest intressant säger också något om politikern. Alla trivs ju inte som röstboskap i en riksdag där partipiskan biter som i få andra parlament. Framför allt inte de som besjälas av att vara direkt involverade i verksamhet som ger avtryck och inflytande i verkligheten.
Sveriges förrförra statsminister Göran Persson våndades exempelvis under sin första tid i riksdagen. Han föredrog att återvända till Katrineholm, där han som kommunalråd kunde bli en stor fisk i en liten damm, istället för att vara en spigg hos Mälardrottningen.
När han återvände till rikspolitiken, så gjorde han det som statsråd.
Rekryteringsproblemet är akut för Socialdemokraterna. Jag vågar egentligen inte spå om hur de ska lösa det. Men jag har svårt att tro att de kommer att satsa på någon ny och ganska oprövad förmåga. Och då smalnar ju ett tunt startfält av ytterligare. Så de får nog väcka den Björn som sover.
Det är för övrigt fem år sedan Björn Jansson kroknade som oppositionsråd och lämnade över stafettpinnen till Åke Svensson.
Men även fullmäktiges andra partier har ett par saker att fundera på. Är den rödgröna koalitionen fortfarande rätt underlag för en majoritet. Och vad kan de göra för att förbättra sin egen rekrytering? Så att de slipper befinna sig i den situation som Socialdemokraterna nu måste hitta en nödlösning på.