Ja, inte bokstavligen, naturligtvis. Men Vattenfalls brunkol och regeringens klartecken för försäljningen av den kommer att färga av sig på hela veckan. Språkröret Gustav Fridolin, som viftade med en kolbit i valrörelsen, är nog väldigt tacksam över att det inte är han som håller årets tal för MP. Det gör istället nybörjarröret Isabella Lövin, som dessutom har ansvaret för klimatfrågorna i regeringen. Och även om vi inte såg några tårar på lördagens presskonferens, så hade hon nog inga problem att hålla sig för skratt.
Miljöpartiet har mycket att förklara och lite att säga. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde under helgen sitt bästa för att vrida om kniven ett par varv till med sina svekanklagelser. Han befinner sig ju i en situation som passar honom och hans parti perfekt. De har inflytande och makt men inget ansvar.
Jag har inga synpunkter på regeringens beslut i sak, när det gäller brunkolen. Det kan inte vara svenska skattebetalares sak att avveckla kolfyndigheter i Tyskland.
Däremot är jag starkt kritiskt mot det oerhört dyrköpta plåster som Miljöpartiet får på sina sårade känslor. Regeringen föreslår att 300 miljoner om året – i över 20 år! – ska läggas på att köpa in och skrota utsläppsrätter. Det är som att ta skattebetalarnas pengar och kasta dem i ett svart hår. Eller i en kolgruva.
Inte ens Naturskyddsföreningen tycker att det är väl använda pengar. Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare, sade i en kommentar att:
– Att regeringen nu säger att man ska köpa utsläppsrätter är en klen tröst. Vi vet att det finns ett stort överskott. Ska det få någon effekt att köpa utsläppsrätter måste överskottet försvinna och EU se till att priset på utsläppsrätter bli korrekt och funktionellt. 300 miljoner per år är inte det mest effektiva sättet att använda statens pengar.
Förhoppningsvis kan den riksdag där regeringen saknar majoritet förhindra att man handskas med skattebetalarnas pengar på ett så lättsinnigt och improduktivt sätt.