Hösten 2014 gjorde Löfven vad han behövde för att sitta kvar efter en förlorad budgetomröstning. Och utlyste extraval. Vilket ledde till Decemberöverenskommelsen, som i sin tur innebar att han kunde fortsätta regera. Visserligen med en borgerlig budget, men ändå...
I juli 2017 gjorde Löfven vad han behövde för att kunna sitta kvar och avpolletterade två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring.
Löfven vill till varje pris regera. Det gör det lättare att prognostisera hans agerande i framtiden.
Jag råkar tycka att det var rätt att genomföra en regeringsombildning i nuvarande läge. Men det hade ju varit snyggare om Löfven genomfört den på eget initiativ på grund av det som inträffat och som varit känt för honom i ett halvår. Nu blev det en högst motvillig omvändelse under galgen, pressad av oppositionen.
Han kunde inte ens medge att beslutet att Anna Johansson och Anders Ygeman skulle lämna regeringen var hans. Nä, det hette att han bara hade beviljat deras egna önskemål att avgå och framhöll att lagen tvingar honom att godta en sådan begäran från statsråd. Tramsigt.
Men en ifrågasatt minister blir ändå kvar. Försvarsminister Peter Hultqvist avgick inte i går. Det var listigt.
Hultqvists ansvar i affären är inte lika tungt eller lika tydligt som för Ygeman och Johansson. Han har dessutom ett hyggligt stort förtroende inom sitt gebit. Alliansen kan få problem oavsett om man framhärdar med ett misstroendevotum eller om Hultqvist ”benådas”.
Vill man riskera att framstå som destruktiva eller svaga?
Tyvärr verkade Alliansen helt oförberedd på vad man skulle göra i detta scenario. Det blev alltför tyst alltför länge.
Bland partiledarna var det länge bara KD:s Ebba Busch Thor som kommenterade regeringsombildningen, och enligt henne skulle misstroendeförklaringen mot Hultqvist ligga kvar. Men när de andra partiledarna fortsatte ligga lågt så var det snart andra Alliansföreträdare, av lägre rang, som såg sig kallade att gå ut med att Hultqvist borde få sitta kvar.
Återigen framstod Alliansen som oförberedd, svag och splittrad. Och det var väl inte meningen?
Senare under eftermiddagen meddelades dock att Alliansen fortfarande står enad bakom misstroendeförklaringen mot Hultqvist. Om det är taktiskt rätt vet jag inte, men det är åtminstone konsekvent.
Stefan Löfven framstod å andra sidan som både stridslysten och bitter. Där fanns inte ett spår av självkritik. Han menade bland annat Alliansens misstroende mot Peter Hultqvist var ”helt oseriöst” eftersom Hultqvist inte begått några formella fel.
Men att formella fel skulle vara enda giltiga skälet att väcka en misstroendeförklaring har Löfven hittat på själv. Det kan också riktas mot statsministern eller enskilda statsråd av helt andra skäl. Som att de genom sitt agerande fått riksdagen att tappa förtroende för dem, eller av rent politiska skäl som när statsråd envisas med skattehöjningar som riksdagen är emot.
Genom att inte förstå allvaret i situationen och genom att inte uppmärksamma statsministern och övriga regeringen på jätteskandalen som han hade kunskap om, så finns det fog för att säga att Peter Hultqvist inte skött sig på det sätt som ett statsråd bör göra. Det är motiv nog för en misstroendeförklaring.
I sammanhanget kan det vara bra att påminna om att Stefan Löfven bidragit till att mörklägga denna affär i ett halvår. Om det inte vore så kort tid kvar till nästa ordinarie val så borde en misstroendeförklaring ha riktats även mot statsministern.