Alliansen riktade i går frän kritik mot regeringens budget. Jag tycker ju att den kritiken är befogad. Men jag kan inte låta bli att fråga mig (och dem):
– Varför har ni då medverkat till en uppgörelse som låter regeringen få denna skadliga politik genom riksdagen, en uppgörelse som dessutom drivit regeringen i armarna Vänsterpartiet vilket i sin tur bidragit till att göra budgeten ännu värre?
Alliansen låter regeringen komma undan med en vänsterlutande budget som det egentligen inte finns stöd för i riksdagen och den ”listiga” tanken bakom detta är att det ska bli enklare för Alliansen att vinna valet 2018. Men denna kalkyl verkar inte få det utfall som man planerat, om man ska tro opinionsmätningarna. Den så kallade Decemberöverenskommelsen har inga vinnare bland de partier som ingått den.
Men värst av allt är naturligtvis att borgerliga partier av taktiska skäl ordnat så att regeringspolitiken ska bli så ”oborgerlig” som möjligt.
Även om Alliansen har ett ansvar för den budget de kritiserar så faller huvudansvaret ändå på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och regeringen är som en oskicklig reparatör utan verktygslåda. Den klarar av att identifiera problem, men den kan inte göra något åt dem. Och lyckas bara göra allting värre.
Tydligast bli kanske detta när det gäller jobbpolitiken. Regeringen har ställt upp ett ambitiöst mål att Sveriges arbetslöshet ska bli Europas lägsta. Men det verkar helt tom på idéer hur regeringen ska kunna bidra till att det blir så. Den politik regeringen bedriver verkar istället på många sätt i motsatt riktning. Exempelvis höjda skatter på arbete driver upp arbetslösheten. Rut- och Rot-avdrag har skapat många nya riktiga jobb, och har bidragit till att göra svarta jobb vita. Men nu försämras och begränsas dessa avdrag.
Dessutom tvingas Sveriges alla företag i välfärdssektorn – som bidragit till att ge svenskarna bättre tjänster och alternativ till gamla kommunala och statliga monopol – att leva i osäkerhet om vad regeringen tänker försöka ta sig till. De vet inte vad som väntar – mer än att någon vill dem illa.
Regeringen har heller inga åtgärder för att Sverige ska kunna möta de krav som vår migrationspolitik ställer. Det är en gigantisk fråga, men regeringen verkar inte ha hört den. Finansminister Magdalena Andersson (S) talade i går om hur växande kostnader för flyktingmottagning kan avräknas från biståndet. Men dessa kostnader är ju inte den stora utmaningen.
Hur ska arbetsmarknaden förändras för att nyanlända med uppehållstillstånd ska kunna få jobb? Hur ska bostadsmarknaden förändras för att de ska kunna få en bostad? En bostad som dessutom helst ska ligga någonstans där det går att få jobb.
Det är totalt ansvarslöst att inte göra något av vikt åt dessa problem. Vad har vi för samhälle om tio eller tjugo år, om väldigt stora andelar av befolkningen tvingas leva på kanten av – eller utanför – det officiella samhället? Vad får vi för samhälle när utanförskapet går i arv, från generation till generation? Vi har redan dessa problem, men i betydligt mindre skala än vad vi riskerar att få om ingenting görs.
Stefan Löfven är statsminister. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska regera Sverige. Men tillsammans verkar de egentligen inte ha någon produktiv idé om vad de ska använda denna makt till. De har möjligen mål men inga medel. De vet bara att de vill göra något annat än det Alliansen gjorde. Den rödgröna regeringen är en impotent dröm insvept i en negation.