Boris Johnson var en underhållande och rapp skribent. Sedan framstod som något av en oväntad snubblande framgång som borgmästare i London i åtta år. Efter folkomröstningen om Brexit blev han en lösmynt överraskning som utrikesminister, med en stil som får somliga att kalla honom omdömeslös. Nu är han premiärminister. Och partiledare. Huka er i bänkarna...
Boris Johnson är kontroversiell och inte ett dugg lagom. Illa gillad av många. Vilket kan få dem att tappa det omdöme som de menar att Boris Johnson inte har.
SVT:s utrikesreporter Anna-Maja Persson ordnade ett exempel på detta häromdagen, när hon i en så kallad analys på SVT:s hemsida ifrågasatte den demokratiska legitimiteten i den process som lett Boris Johnson till toppen.
"Hur legitim är egentligen en premiärminister som väljs av 0,3 procent av britterna? Frågan är högaktuell i Storbritannien nu när de omkring 160 000 medlemmarna i Torypartiet ska rösta fram en ny partiledare som dessutom per automatik blir Storbritanniens premiärminister. Processen är helt laglig, men är den verkligen demokratisk?"
Torypartiets medlemmar utgör alltså bara 0,3 procent av befolkningen. Dessutom är sju av tio män, 86 procent tillhör medelklassen och de flesta är EU-skeptiker, informerar reportern oss om. Det kan väl inte vara demokratiskt att de ska bestämma?
Jag ler och erinrar mig hur det gick till förra gången som Sverige bytte statsminister utan att det samtidigt var val. Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna vann valet hösten 1994 och han blev statsminister. Men redan i augusti 1995 tillkännagav han sin avgång. Efter en sluten och rörig process föreslog valberedningen i december att Göran Persson skulle efterträda Carlsson. Partikongressen valde honom 15 mars och en vecka senare blev han även statsminister.
Hur många fick vara med och bestämma? Några få fick välja ut Göran Persson. Några hundra fick det stora nöjet att bekräfta valet.
Den process där Boris Johnson utsetts att efterträda Theresa May var ett under av öppna konkurrerande kanidaturer, fria val, demokratisk förankring och transparans – åtminstone om man jämför med hur det går till när Socialdemokraterna byter partiledare och statsminister.
Men av någon anledning så har jag aldrig hört SVT:s reportrar ifrågasätta Socialdemokraternas demokratiska legitimitet.