Miljöpartiets kris har många bottnar. Omdömeslösa språkrör är bara en del av krisen. Det finns ett utbrett missnöje med de kompromisser regeringssamarbetet inneburit. En längtan efter oppositionsrollens kompromisslösa renlärighet, där man inte behöver bry sig om andra partier, politiska eller ekonomiska realiteter. Den migrationspolitiska omläggningen har varit väldigt traumatisk. Symbolfråga efter symbolfråga har gått dem emot. Bromma. Vattenfalls koltillgångar i Tyskland. Förbifart Stockholm. Förbifart Miljöpartiet.
Vilka troféer har de att visa upp, mer än grundskottet mot den gotländska stenindustrin? Den presenten fick de av sossarna.
Inom partiet finns en utbredd besvikelse även över valresultatet och opinionsläget. En serie uppmärksammade affärer har blottat en bristande värdegemenskap inom partiet. Och så vidare.
Det är begripligt att Miljöpartiet nu tar ut en del av sin frustration på Åsa Romson. Romsons tid som språkrör och statsråd har kantats av upprepade misstag och illa formulerade budskap. Valberedningen föreslog i går att Romson ska avsättas som språkrör och ersättas av biståndsministern Isabella Lövin. Samma Lövin som efter EU-nämndens möte i onsdags sade:
– Jag är inte kandidat.
Ja, var hon inte kandidat då så är hon i alla fall det nu.
Men hur kommer det sig att Gustav Fridolin föreslås sitta kvar som språkrör? Han bär egentligen ett större ansvar för Miljöpartiets problem den senaste tiden. Som när påstod sig inte ha begripit att det kunde vara anstötligt för kvinnor, med en kandidat till partistyrelsen som gärna hälsar på män men vägrar ta kvinnor i hand.
Många kommer säker att hävda att Romson får gå för att hon är kvinna, medan Fridolin som man kan göra misstag och ändå sitta kvar.
Jag tror inte det är så enkelt. Gustav Fridolin har varit en stjärna i Miljöpartiet ända sedan han var tolv år gammal. Jag tror helt enkelt inte att Miljöpartiet förmår sparka denna maskot – en broiler som varit destinerad som språkrör i många år innan han blev det. Och vars upphöjelse hälsades med närmast frireligiös eufori.
Denna bakgrund – och inte kön – är förklaringen till att Fridolin kan sitta kvar medan Romson får går.
Men det hindrar inte att det var intressant att vid gårdagens presskonferens höra företrädare för Miljöpartiet förklarar varför det manliga språkröret kan sitta kvar när det kvinnliga måste gå. Det hävdades att feminism, det är att kandidaterna bedöms individuellt.
Det är precis vad partier som är motståndare till kvotering bruka hävda. Att kandidater måste bedömas individuellt och inte efter kön.
Men Miljöpartiet har haft en så stark fobi för denna typ av individuell bedömning, att man ansett sig tvunget att hålla sig med två partiledare – två språkrör – en kvinna och en man.
Det återstår massor av frågor efter gårdagens besked. Hur påverkar språkrörsbytet Miljöpartiets arbete inom regeringen? Kommer Socialdemokraterna, som också plågas av problem, att stillatigande acceptera en regeringsombildning som i praktiken styrs av Miljöpartiet? Är det inte statsministern som utser statsråd eller har han inget inflytande alls?
Kommer det överhuvudtaget att bli som valberedningen föreslår? Miljöpartiet och dess kongresser präglas ju inte precis av förutsägbarhet och konsekvens. Det är mycket möjligt att delegaterna kommer att ha helt andra och egna planer för partiets och regeringssamarbetets framtid.
När Peter Eriksson blev språkrör 2002 så dök han upp som gubben ur lådan en dag innan själva valet skulle ske vid partikongressen. Valberedningens kandidat Carl Schlyter brädades.
Men det är inte lätt att peka ut någon Peter Eriksson som skulle kunna bräda Lövin eller Fridolin under Miljöpartiets kongress till helgen.