Jag var på bröllop i Connecticut, USA, i början på 90-talet. Då passerade vi delstatens huvudstad Hartford. Delstatens avfolkade huvudstad, visade det sig. I centrum var det mycket få som bodde. Utanför kontorstid var staden stendöd. Eller snarare betong och glas-död. Alla människorna hade åkt till sina förorter och deras stora köpcenter och biostäder.
Svenska Dagbladets krönikör Josefin Holmström skriver om en liknande erfarenhet från samma stad:
"Hartford är sedan dess en skräckbild för mig, en bild av staden som ren satanisk, effektiv funktion: i det här rutnätet bor vi, i det där rutnätet arbetar vi, i den där klossen handlar vi. Det finns ingen plats för spontanitet, folkliv, tradition; inga butiker som går i arv, inga kvarter att strosa igenom. Bara skyskrapor, parkeringshus och själslig utblottning."
Josefin Holmström jämför med utvecklingen i sin barndoms Södertälje:
"Först ut att stänga var biograferna. En gång fanns fyra stycken, sedan två, sedan en, och till sist ingen alls. Nu måste man åka två mil för att gå på bio. Efter biograferna började affärerna försvinna..."
Jag tänker på detta när jag läser om krogen Vinägers vite för överskridna ljudnivåer och de klagande grannarna i Visbys innerstad.
Gudskelov att det är detta problemet vi har och inte Hartfords. Det är i en fortfarande levande stad som krogar hamnar i konflikt med boende. Det är i en levande stad som man behöver anpassa sig till varandra och visa hänsyn för att samexistera.
Visst har innerstaden också problem. Så vitt jag kan bedöma gäller det framförallt butikerna. Det är väl ett tecken i tiden när man försöker konvertera butikslokaler till krogar. Men det är definitivt att föredra framför tomma skyltfönster.
Åtminstone delar av innerstaden är väl inte att rekommendera som boplats för den som vill ha tystnad och stillhet. Folklivet och dess ljud följer med territoriet. Men det får ju inte heller urarta så att där blir odrägligt att bo och svårt att sova. Boende är en del av en levande stad och krogarna måste anpassa sig därefter. Man behöver genomdriva och upprätthålla en kompromiss som möjliggör just samexistens.