Medeltiden ligget ett år längre tillbaka i tiden för varje år som går, ändå är det som att den kommer närmare och närmare. Och då tänker jag inte på – åtminstone inte primärt – olika hot som kan ta oss som civilisation tillbaka till Medeltiden i ett eller flera avseenden. Jag tänker på hur vetenskap och arkeologi, populärvetenskap och populärkultur, bidrar till att göra Medeltiden mer levande för oss.
Medeltidsveckan utvecklas också från år till år. Den växer både på bredden och på djupet och har alltmer att erbjuda till allt fler. Den är också på ett mycket tydligt sätt ett komplement till sommarens andras temaveckor. Bland deltagarna tror jag faktiskt inte att det är alls mycket överlappning med Almedalsveckan eller Stockholmsveckan. Och Medeltidsveckan – som invigdes i går – är den som bidrar till att verkligen förlänga den hetaste högsäsongen utanför juli månad. Den bidrar till att göra augusti till en månad för turismen på Gotland, trots att ön bara får en rännil av augustisemestrande européer.
Medeltidsveckan är också den som jag själv tycker bättre och bättre om. Almedalsveckan gör mig av professionella skäl rätt utmattad och det är inte med odelad förtjusning som jag ser fram mot framtidens veckor. För en man som accepterat att han är medelålders har Stockholmsveckan enbart irritation att erbjuda. Medeltidsveckan däremot...
Jag ska inte neka till att jag var konfonderad de första gångerna jag konfronterades med den. Man väntar sig inte att springa på exempelvis tre glada munkar i kåpor när man är på väg till jobbet på morgonen. Men med åren uppskattar jag detta engagemang. Och även de besökare som inte klär sig i vadmal tenderar att vara helyllenördar.