Språkrören ställde sina misshandlade ämbeten till valberedningens förfogande för en och en halv vecka sedan. På en egendomlig presskonferens talade de om att Miljöpartiet helt visst behöver en nystart, valberedningen uppmanades att tänka fritt, men samtidigt var Åsa Romson och Gustav Fridolin mycket tydliga med att de ville sitta kvar. Valberedningen hade då bara knappt tre veckor på sig inför kongressen.
Om presskonferensen framstod som egendomlig då, så ter sig språkrörens agerande än mer utstuderat falskt i dag. Det verkar som om Miljöpartiets kongress 13 maj inte alls kommer att få möjlighet att välja de språkrör de vill ha. De främsta motkandidaterna till sittande språkrör har redan hoppat av.
Biståndsminister Isabella Lövin var mycket tydlig efter EU-nämndens möte i onsdags:
– Jag är inte kandidat.
Tidigare under dagen använde Carl Schlyter Facebook för att berätta att det inte är någon idé att valberedningen kontaktar honom heller. Då hade redan finansmarknadsminister Per Bolund förklarat att inte heller han är en kandidat som språkrör.
Tripp, trapp, trull. Lövin, Schlyter och Bolund hade varit de sittande språkrörens allra starkaste utmanare. När de hoppat av så framstår verkligen inte Romsons och Fridolins uppmaning till valberedningen som ärligt menad längre. Det var bara ett riggat spel för gallerierna.
Men Miljöpartiets interna och externa problem är ju verkliga. Det finns ett högst påtagligt missnöje med hur språkrören agerat och uttalat sig. Många tidigare sympatisörer väljer nu ett annat parti. Varför skulle ett verkligt missnöje låta sig blidkas av en rent fiktiv nystart med samma språkrör som tidigare? Vem låter sig luras av det?
Miljöpartiets kongress om en vecka lär inte bli det reningsbad som språkrören hade hoppats. De lär kliva ut från kongressen lika besudlade som de kliver in i den.