När Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering så valde de att inte tillsätta någon integrationsminister. Det var oväntat. Med tanke på hur viktigt och svårt uppdraget är, så borde det behövas ett statsråd som koordinerar politiken och har integration som sin främsta uppgift, istället för att integration ska vara ett av alla bimål för många olika ministrar. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, som den senaste tiden gjort flera viktiga utspel i migrationsfrågor, valde i helgen att kritisera regeringen just för att det inte finns någon integrationsminister.
Det ligger något i KD-ledarens kritik. Men det finns mer grundläggande kritik att rikta mot de rödgröna. Inte nog med att de inte har någon integrationsminister. De har ingen integrationspolitik värd namnet.
Det är extra illa med tanke på läget. Sverige har usla meriter på integrationsområdet. Jämfört med andra länder är det i Sverige väldigt stor skillnad, om man jämför förvärvsfrekvenserna för de utrikes födda och resten av befolkningen. Det tar i genomsnitt sju till åtta år innan hälften av de asylsökande har jobb. I fjol tog Sverige emot över 80 000 asylsökande, och Migrationsverkets prognoser varnar för att det kan bli sexsiffriga tal under de närmaste åren.
Det är oerhört viktigt att Sveriges arbetsmarknad och bostadsmarknad förändras, så att alla nykomlingar får en chans att ta sig in. Och ju sämre vi är på att göra sådana reformer, desto mer överhängande blir då behovet av förändringar som gör att fler av de flyktingar som tar sig till Europa söker sig till något annat land än Sverige. Sverige tar i dag emot en väldigt oproportionerligt stor andel av alla flyktingar som lyckas ta sig till Europa, vilket bland annat beror på att vi, till skillnad från andra länder, ger permanenta snarare än tillfälliga uppehållstillstånd.
Vad planerar regeringen att göra? Ingenting. De rödgröna är direkt fientliga på alla tankar att förändra vår exkluderande arbetsmarknad. De vill inte göra något åt exkluderande ingångslöner. De destruktiva regleringarna av bostadsmarknaden vill man inte göra något åt. Miljöpartiet – som brukar framträda som motståndare till byggprojekt (utom på Brommas landningsbana) – fick ta hand om posten som bostadsminister.
Så här kan det inte fortsätta.