Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986. Ingvar Carlsson var vice statsminister. Han hade aldrig tänkt sig att efterträda Palme. Planen var att lämna regeringsarbetet när Palme pensionerade sig. Men det rådde egentligen aldrig någon tveksamhet om vad som gällde efter Palmes död. Vice statsminister blev statsminister. Ingvar Carlsson tog över. Och han växte på många sätt med allvaret och uppdraget.
Så ska det vara med den som är ”vice”. Det är meningen att man ska gå i befattning och ersätta den som är ordinarie när han eller hon, tillfälligt eller permanent, får förhinder att fullgöra sitt uppdrag.
Nu är det Åsa Romson (MP) som är vice statsminister. Men tydligen har hon bara titeln och inte funktionen. Det uppdagades i förra veckan i samband med statsminister Stefan Löfvens plötsliga sjukdom när han kom hem från Etiopien och kördes direkt från flygplatsen till sjukhuset. Där han tack och lov inte behövde stanna så länge.
Ersättare för statsministern är någon annan än hans vice. Åsa Romsons titel som vice statsminister är bara ”representativ”. Bara på låtsas. Den som verkligen kliver in i statsministerns ställe när det behövs är den mest erfarna S-ministern. Det vill säga Margot Wallström, om hon är tillgänglig. I förra veckan blev det Sven-Erik Bucht.
Först vill jag tydligt säga att jag absolut inte har något emot att Åsa Romson INTE är vice statsminister i praktiken. Det känns tryggt att språkröret med det bristande omdömet inte är ett hjärtslag eller en bakterie från att gå in som statsminister. Även om jag har mina dubier även om Margot Wallströms omdöme så föredrar jag definitivt att det är hennes telefon som ringer i händelse av ett nödläge.
Jag har däremot definitivt något emot att man använder statsrådstitlar som utsmyckning utan innehåll. Och jag är inte nöjd med att det uppstår oklarheter och osäkerhet kring vad som gäller, när statsministern plötsligt blir sjuk.
Jag tycker det är förvånande hur mycket ren maktutövningskompetens som gick förlorad inom socialdemokratin under blott åtta år i opposition. Det är som om all erfarenhet och allt omdöme bara avdunstade när de gamla statsråden övergick till nya verksamheter.
Miljöpartiet har ringa regeringserfarenhet. Men det har faktiskt även de Socialdemokrater som ingår i regeringen.
Det bästa vore om Margot Wallström, eller ännu hellre någon annan som inte är utrikesminister, blir vice statsminister både till namnet och i praktiken. Kanske är det ett trauma för Miljöpartiet att ge upp låtsasposten. Partiet tenderar ju att fokusera på troféer. Men det borde inte vara svårt att ge upp ett uppdrag som avslöjats som en förvirrande chimär.