Första avsnittet av journalisten Po Tidholms program ”Resten av Sverige” sändes häromdagen på SVT och kan ses på svt.se. En bekymrad skildring av delningen av Sverige mellan framgångrika städer och – utförligare beskrivna – mindre tätorter och landsbygd i ett bakvatten under avfolkning och avlövning.
Programmet är ingen tröttsam pamflett utan rymmer många olika röster med olika förklaringar till utvecklingen. Men även om många olika alternativa förklaringar kommer till uttryck så erbjuds få lösningar. Inga politiska beslut kan omstöpa Sverige i en form som är mer lik det som var.
Vad beror urbaniseringen på och hur skulle utvecklingen kunna påverkas? Man skulle kunna tycka att jag är fel person att filosofera kring svar på frågorna. Jag tillhör ju faktiskt dem som beslutat mig för att lämna storstaden Stockholm. Det är snart tio år sedan och jag längtar inte tillbaka. Skulle jag flytta igen skulle jag förmodligen lämna Visby och ge mig ut på den riktiga landsbygden.
Å andra sidan så har jag ju också varit den där personen som lämnade Småland och flyttade först till Skåne och sedan till Stockholm. Som minns hur alla av mina närmaste vänner under gymnasieåren lämnade hembygden. Och då är Värnamo ändå ingen avfolkningsbygd. Kommunen har fler invånare i dag än när jag bodde där. För många är Värnamo kommunen de flyttade till, inte sällan från något annat land. Inslaget av utrikes födda är stort i de småländska företagarkommuner som kan erbjuda jobb och möjligheter till nykomlingar.
Att urbaniseringen har gått så fort i Sverige tror jag beror på en samverkan mellan politik, ekonomiska krafter och våra egna föreställningar om det moderna livet. Politiken har, bland annat genom den solidariska lönepolitiken och flyttlasspolitiken, drivit på omvandlingstrycket i ekonomin. Men nuförtiden finns viktigare förklaringar. Som dragningskraften från orter med högre utbildning och företag som växer och opererar i en värld där nätverk och kontakter blir allt viktigare. En dynamisk värld där många företag och människor tillsammans skapar en drivhusmiljö som attraherar fler och fler.
Storstaden har naturligtvis också nackdelar. Dyrt och trångt. Pendling. Den kan ta betydligt längre för en stockholmare att ta sig till jobbet än det tar att köra från Burgsvik till Visby. Nuförtiden blir jag irriterad om jag missar ett grönt ljus vid Östercentrum. Förr kunde jag fasta i bilköer som drev upp blodtrycket på astronomiska nivåer.
Gotland har ändå fördelen att kunna erbjuda närheten och banden till storstaden, och de menar jag inte enbart via kommunikationerna. I ”Resten av Sverige” talade idéhistorikern Sverker Sörlin om den moderna människans syn på landsbygden. Han menade att den inte ses som ett subjekt – som någonting som ska göra eller ha något i sin egen rätt. Den ses mer instrumentellt som något som har sitt berättigande i att tillhandahålla upplevelser, produkter och tjänster till utsocknes. Han nämnde uttryckligen Gotland – tillsammans med fjällen, skärgården och Österlen – som en plats vars moderna identitet ”är knuten till större grupper av människor boende någon annanstans”.
– Landsbygden ska leverera, det är dess främsta uppgift. Den ska inte leva utan den ska leverera, därför att de stora väljargrupperna och de stora intressena finns någon annanstans.
Finns det något tydligare uttryck för detta än Almedalsveckan? Skulle inte tro det.
Det är upp till gotlänningarna om Gotland ska förbli något mer – och något som utvecklas – utöver ett pittoreskt och förhållandevis lättillgängligt andningshål för dem som tappat kontakten med ”resten av Sverige”. En attraktiv plats nära, men ändå väsensskild från, främst den stockholmska häxkitteln. Gotlands position borde ge oss en avundsvärd möjlighet att dra nytta av den moderna ekonomins tillväxtmotor utan att krossas av maskineriet.
Men då måste Gotland också kunna tillhandahålla ett företagsklimat och en anda som kompletterar en sådan ambition.