Det finns tillfällen då ”resursbrist” kan vara en ursäkt eller åtminstone en förklaring. Mycket av privatliv, politik och förvaltning handlar ju just om att prioritera resurser som inte räcker till allt. Men att torgföra ”resursbrist” som motivering till att en misstänkt gärningsman – utpekad för sexuellt ofredande av två unga flickor – fortfarande efter nästan fem månader varken har hörts eller delgivits misstanke om brott...
Ja, det känns oerhört otillfredsställande som både ursäkt och förklaring. Och när detta motiv till senfärdigheten ändå används av förundersökningsledare Susanne Wihlborg i gårdagens GA – då undrar man ju vad det är som har tagit typ 150 dagar i anspråk som har varit både viktigare och mer akut. Speciellt som utredningsläget tydligen är gott i övrigt. Berättelserna om vad som hänt beskrivs som ”samstämmiga” av Wihlborg, som också säger att:
– Vi har en klar bild av dem det är, vi har närmat oss vem den skyldiga är.
De har närmat sig. Men tydligen väldigt, väldigt långsamt. Smygande? Frestas man att undra.
Ordet var ”resursbrist.” Jaha. De finns ett antal sådana där ord och fraser som tas till när det inte finns några bra svar.
Som: ”Vi måste se över våra rutiner.”
Eller: ”Det får stå för honom.”
Man ska kanske inte tilldela dem någon verklig betydelse. De är ofta berövade sin bokstavliga innebörd. Ljud att upphäva när något måste sägas, utan att man behöver bli precis eller framstå som handlingsförlamad eller mållös.
Men det bedrägliga ”resursbrist” tjänar faktiskt ytterligare ett syfte. Det är att skicka skulden vidare till någon annan.
Speciellt när det gäller brott där unga är inblandade – som offer och/eller förövare – brukar det framhållas som viktigt att samhällets reaktion är snabb och tydlig.
När det finns en misstänkt gärningsman – och när denne efter fem månader ännu inte har hörts – vad ska man då säga om de rättsvårdande myndigheternas agerande? De inblandade parterna kanske anser sig ha fått ett tydligt budskap, som de trots sin ungdom kan förstå mycket väl. Men inte det budskap de – eller vi – ville att de skulle få.