Det kan vara befriande att byta jobb, även om det inte sker frivilligt. Så lät det i alla fall på Regionens gamla sjukvårdsdirektör Anders Karlström, när han intervjuades av Radio Gotland i går. Det var Karlström som fick sparken för ungefär två år sedan, efter ett drygt halvår på jobbet. Ett fall som har många likheter, och några olikheter, med det regiondirektören Jan Björinge nyligen råkat ut för.
En olikhet är att Karlström, till skillnad från Björinge, kom från näringslivet. Dit har han återvänt och arbetar i dag som organisationskonsult. Något han är så glad för att han, när han ombeds skicka en hälsning till Björinge, säger:
– Grattis, nu har du möjlighet att jobba med uppdrag utanför den offentliga förvaltningen.
Jag har själv fått den där underbara känslan av befrielse och lättnad när jag lämnade ett jobb, även om jag i mitt fall sade upp mig frivilligt.
Tyvärr tror jag att Gotlands något svala och begränsade arbetsmarknad, och avståndet till andra regioner, gör att det är många på ön som stannar kvar på arbeten de vantrivs med och kanske inte passar för. Eller också känner de sig tvungna att acceptera behandling som de inte borde behöva leva med.
Varken Anders Karlström eller Jan Björinge hade någon anställningstrygghet. Men det är inte heller anställningstrygghet som gör dig fri. Viktigare än något annat är självförtroendet och känslan av att ha valmöjligheter om jobbet försvinner eller blir outhärdligt.
Vänta nu! Det går upp en talgdank för mig. Plötsligt framstår det här med företagsklimatet som i ett förklarat ljus. Det raka spåret var bara ett villospår. Smidiga Gotland var listiga Gotland. Och den regionala näringspolitikens senaste variant – förenkla helt enkelt – är liksom de tidigare helt enkelt ett sätt att trygga Regionens personalförsörjning.
Säsongsarbeten i besöksnäringen lockar förmodligen inte en kommunanställd mitt i livet. Men en alltför dynamisk arbetsmarknad skulle lätt kunna dränera Regionens förvaltning och verksamheter på den plågade personal som har medarbetarenkäter som viktigaste utlopp för sin frustration. Då skulle Regionen tvingas ändra på sig och bli en mer eftertraktad arbetsgivare både för chefer och för utförare. Nej, då är det lättare att allt får förbli som det är – både företagsklimat och internkultur – och så låter man den kommunala skatteutjämningen ordna biffen för regionen med landets lägsta snittinkomster.
Nej, även om den förklarar mycket så tror jag väl inte ens själv på den där teorin. Det finns ingen listig konspiration bakom sakernas tillstånd. Det är precis så illa som det verkar. Men för den skull blir öns problem tyvärr inte lättare att lösa.