Ju mer jag tänker på det, desto mer bakvänt tycks mig Centerpartiets agerande i regeringsförhandlingarna.
Centern röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister, trots att han lovade genomföra alliansens politik.
Nu är Annie Lööfs senaste listiga plan istället att Stefan Löfven ska bli statsminister om han lovar att genomdriva Centerns politik. En politik som är en helt annan än den han står för. En politik som däremot har mycket gemensamt med den Ulf Kristersson faktiskt vill genomföra.
Jag börjar tro att det enda sättet vi kan få en regering är om Annie Lööf lämnas utanför ekvationen. Centerns och Liberalerna har i kraft av sin nyckelposition tillåtits bedriva en ren lekstuga. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt beskrev tiden efter valet med stor tydlighet i ett uttalande till Expressen i går.
– Det är Annie Lööf som har uppehållit oss i två månader nu.
Om Centerns krav för att Stefan Löfven ska bli statsminister sade Sjöstedt:
– Jag ser det här som ett förhandlingsbud. Centerpartiet har nu svängt och är beredda att diskutera Stefan Löfven som statsminister. Men jag tror inte ens att Annie Lööf tror att Stefan Löfven är beredd att acceptera en politik som ligger till höger om den som Fredrik Reinfeldt bedrev.
Till saken hör att Stefan Löfven inte har råd att få Vänsterpartiet emot sig, om han trots allt är beredd att bli Centerns dräng som statsminister. Ponera att M, KD och SD röstar nej till Löfven. Om även Vänsterpartiet röstar nej så blir det totalt 181 mandat. Det är en majoritet.
Hur ska Stefan Löfven kunna få med sig både Centern och Vänsterpartiet? Och Annie Lööf har ju uteslutit inflytande inte bara för SD utan även för V!
Finns det någon plan som kan göra Centern och Liberalerna irrelevanta i regeringsförhandlingarna? Möjligen. En plan som Dagens Industri (oberoende) har förfäktat på ledarplats. En regering som består av Socialdemokraterna och Moderaterna.
Jag kan se framförallt en positiv konsekvens om det bildades en sådan regering. Den skulle ha kraften och förmodligen viljan att långsiktigt strama åt Sveriges migrationspolitik.
Men det finns också väldigt mycket som talar emot en S/M-regering. Dessa partier definierar sig själva och varandra som huvudmotståndarna i svensk politik. Även om det sakpolitiskt faktiskt är ännu större skillnad på exempelvis S och C. Det känns osannolikt att exempelvis M skulle vilja underordna sig S. Erfarenheterna av sådana här stora koalitioner från andra länder är dessutom inte speciellt positiva.
Jag ser egentligen bara två möjligheter till en ny regering utan extraval. Antingen reducerar Annie Lööf sina krav på Stefan Löfven med typ 90 procent. Eller också står Centern på sig, konstaterar att man försökt och misslyckats ”förhandla” med S, och släpper fram en M/KD-regering när den får en andra chans.
Ett tredje alternativ är extraval. Det ter sig som det mest sannolika alternativet, just nu.
För övrigt kopierade Liberalerna i går Centerns agerande och förklarade att man inte vill samarbeta med S, men kan tänka sig att låta Stefan Löfven bli statsminister om S gör en rejäl högersvång. Liksom Lööf presenterade Jan Björklund också en lista med krav på vilken politik en sådan regering måste föra.
Jag skulle kunna skriva att det nästan är pinsamt hur Jan Björklund ängsligt sniffar sig fram i Annie Lööfs fotspår. Men ”nästan” har inget i en sådan mening att göra.