Primärvården ska det satsas på. Primärvården ska göra det. Den ska avlasta lasarettet och framför allt akutmottagningen och rädda sjukvårdens ekonomi. Den ska arbeta förebyggande. Den ska göra vården lättillgänglig för medborgarna. Den ska medverka i hemsjukvården.
Hur många gånger har jag hört primärvården åberopas från talarstolen, som svar på frågor och utmaningar? Jag kan inte minnas dem alla och jag kan knappt räkna dem jag minns. Denna omhuldade verksamhet, detta skinande universalverktyg i hälsopolitikens verktygslåda. Primärvården borde vara sjukvårdens nytvättade, nymanglade, väldoftande och välsträckta lakan.
Verkligheten är alltför ofta en annan, som framgick i gårdagens GA. Klagomålen ökar. Tillgängligheten brister. Läkarna har inte tid. Hyrpersonal ersätter hyrpersonal. Telefontider bokas in, men telefonen ringer aldrig. Eller på fel tid. Läkarintyg är bristfälliga och senfärdiga.
Primärvården kanske inte alls behandlas som om den vore primär, när allting kommer omkring. I själva verket är det andra prioriteringar som tar överhanden, när det kommer till kritan. Som när man bestämmer sig för att bygga om och ut akuten, som den mest akuta åtgärden. Det var säkert välbehövligt. Men man ska kanske inte bli jätteförvånad när patienter direkt söker sig till just akuten, om de upplever primärvården som en svårtillgänglig omväg till den vård de anser sig behöva.
I mycket tror jag problemen har sin grund i att Regionen har svårt att sköta verksamheter som är perifera i den stora organisationen. Om avståndet från sjukvårdsförvaltningen till lasarettet ibland tycks långt, så är avståndet till primärvården ändå mycket längre.
Om Regionen undan för undan låter privata företag ta över vårdcentralerna så vore det nog ingen dum idé. En sådan process stoppades i Roma, där Regionen föredrog att lägga ner, men det som händer med vårdcentralen i Klintehamn kan bli början på en utveckling som leder till att hela primärvården blir primär för dem som driver den.