Ibland undrar man ju varför det kallas för en ”förkylning”. Som när man drabbas av en mitt i sommaren, under årets hittills varmaste vecka. En förkylning vars läbbiga konsekvenser bland annat förhindrade mig att moderera den regionalpolitiska debatten som GA arrangerade i fredags. Men den gick ju väldigt bra trots (eller tack vare) att jag hade förhinder.
Förkylningen, eller låt oss kalla det en överhettning, hindrade mig också att ta mer aktiv del av Almedalsveckans andra halva. Men det fick mig också att upptäcka hur mycket även en passiv betraktare kan ta del av Almedalsveckan numera. Massmediernas massiva närvaro och sändningar via etermedier och internet gör att man kan ta del av talen och mycket, mycket mer än så från hemmet. Var än hemmet råkar befinna sig.
Ja, faktum är att det är svårt för även en ordinär tv-tittare – som inte söker sig till samhällsprogram och nyheter – att undvika att registrera att det är Almedalsvecka. Bilder från ett somrigt Visby väller ut ur varje tv-apparat.
Almedalsveckan är viktigt för Gotland. Både direkt och indirekt. Både på grund av de intäkter och de möjligheter som själva veckan ger och på grund av hur den gör öns kvaliteter till en del av det allmänna medvetandet.
Även i år har veckan haft sin olyckskorpar. Det är för dyrt, för mycket folk, för mycket tingeltangel. Jag tror olyckskorparna mest är ute efter den uppmärksamhet som följer på undergångsprofetior. De är som sådana där domedagsprofeter som brukar förekomma i tecknade serier. Skäggiga män som tycker det var bättre förr och står med ett plakat i ett gathörn. En önskan mer än en förutsägelse.
När priserna rasar i väg och besökarna rasar in är det inte alls ett tecken på att Almedalsveckan är på väg att upplösas. Det är naturligtvis tvärt om.
Samtidigt finns det ingen anledning att helt vifta bort alla varningar. Överhettning nu kan göra känslorna för Almedalen svalare. Som en förkylning mitt i sommarens hetaste vecka. Veckans arrangörer har anledning att göra vad de kan för att bevara veckans ställning.
Själv har jag talat för en kortare vecka, där två partier får dela på de mest attraktiva dagarna.
Men kan veckan bli så mycket mer kompakt? Jag ville ta reda på mer om ett evenemang jag tänkte gå på och gjorde en sökning i programmet på evenemang som startade 10.00 tisdag förmiddag. Det var 82 stycken! Och då var det ändå fullsatt när jag kom dit.
Må så vara. Men jag hade tre husgäster i Almedalsveckan. Två av dem åkte hem i torsdags. Den tredje i lördags morse. Jonas Sjöstedts tal i lördags och Jan Björklunds i går är nästan inte en del av Almedalsveckan.
Jonas Sjöstedt verkade för övrigt ovanligt stridslysten. Hans beslutsamma insats för att driva S/MP-regeringen vänsterut förskräcker. Speciellt som Alliansen, genom Decemberöverenskommelsen, givit Sjöstedt en så stark förhandlingsposition.
Under Moderaternas dag i fredags var det partimedlemmar som gick genom Almedalen med budskapet att DÖ måste rivas upp. En liten upprorisk klick? De ska inte heller viftas undan som knäppa undergångsprofeter. Jag är mer oroad över Moderaternas närmaste tre år än Almedalsveckans.