Vad gör mig mest upprörd, sedan tekniska nämnden i förrgår gick till beslut om räddningstjänstens nya organisation?
Är det själva innehållet i beslutet? Nej, det undandrar sig i nuläget min förmåga att bedöma om den nya organisationen är den mest ändamålsenliga, eller åtminstone bättre än nuvarande. Det är tiden och de faktiska konsekvenserna som till slut får visa om förändringen är klok eller på något sätt feltänkt.
Är det sättet på vilket förslaget tagits fram och bristfälligt förankrats? Jag begriper inte hur tekniska nämnden, i en eldfängd fråga, kunde tro att det var en bra idé att låta en så stor del av processen ske utanför offentlighetens ljus. Räddningstjänsten har under lång tid varit en källa till kontroverser. Reaktionerna på förslaget, när det väl fick spridning, blev därför så mycket starkare än de hade behövt bli. Trodde nämnden verkligen att man skulle kunna håla låg profil ända fram till beslutet? Eller misstrodde man bara sin egen förmåga att argumentera för sin sak och stå emot ett långvarigt opinionstryck?
Men nej, det finns en annan aspekt på beslutet som gör mig argare.
Kan det vara behandlingen av personalen, som liksom allmänheten hade anledning att känna sig exkluderad? Eller den omvända tågordningen, där man först tar fram en ny organisation för att sedan ägna sig åt handlingsprogrammet. Eller att landsbygdssäkringen kom in så sent i beslutsprocessen? På dessa punkter finns också anledning till kritik, men det är fortfarande inte den mest avgörande.
Det var något Region Gotlands räddningschef Dick Svennefelt sade i gårdagens GA som jag finner allra mest anmärkningsvärt:
– Vi har faktiskt haft rekryteringsproblem i 15 år som eskalerat och flyttat runt. Nu har länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet tröttnat och sagt ”gör en organisation som ni kan bemanna”.
Det är i så fall 15 år där räddningstjänsten har haft en organisation på pappret och en annan, mindre kapabel, i verkligheten. 15 år då själva kärnan i det offentliga uppdraget för det gemensamma bästa har varit ihålig.
Klart att man måste göra något radikalt. Ändå är det först då länsstyrelsen säger ifrån på allvar som det sker.