I veckan som kommer åker statsminister Stefan Löfven (S) till Kina. Där ska han träffa president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang. Han ska också tala på en konferens på den sydkinesiska ön Hainan, som för övrigt är en gotländsk vänort.
Det är väl bara en tidsfråga innan Löfven hindras från att tala och att Kina kallar hem sin ambassadör från Stockholm.
Kina kan och bör kritiseras. Men en regering måste också ha en känsla för hur och i vilka ordalag man kan göra detta, utan att helt förstöra möjligheterna till en fungerande kommunikation även i framtiden. Och helst utan att förstöra handelsförbindelserna.
TT berättar att Fredrik Reinfeldt talade på samma konferens (Boao Forum) 2008. Vid besöket lämnade också över en lista till den dåvarande presidenten, på fängslade människorättskämpar som Sverige ansåg borde friges. Utan att Sveriges relationer med Kina lades i ruiner.
Visst kan det även finnas tillfällen då det är motiverat att riskera relationerna. Jag skulle vilja påstå att ett sådant tillfälle var när Norges Nobelkommitté år 2010 beslutade att ge fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Norges politiska och diplomatiska relationer med Kina har varit bottenfrusna sedan dess.
Exporten till Saudiarabien uppgår till elva miljarder per år. I går trappade Saudiarabien upp konflikten genom att kungöra att man inte utfärdar några nya affärsvisum för svenskar. Även Förenade Arabemiraten har kallat hem sin ambassadör. Och varför befinner vi oss i denna konflikt? För att Sverige ensidigt har sagt upp ett bilateralt avtal med Saudiarabien och för att vi har en utrikesminister som tycker att det är en bra idé att kalla andra länders regimer för ”medeltida”.
Andra länders regeringar har förmått kritisera piskningen av den regimkritiske bloggaren Raif Badawi utan att bli fördömda av Arabförbundet, utan att ambassadörer kallats hem och utan att affärsrelationer ramponerats.
Det är som om Sveriges utrikespolitik utformats helt utan andra hänsyn än att behaga typ SSU. Det är som att det inte spelar någon roll om utrikespolitiken inte tjänar mänskliga rättigheter eller skadar Sveriges position och inflytande i världen – så länge engagerade aktivister ryser av välbehag när de får höra utrikesministern säga sådant som de själva brukar säga. Men gör det världen bättre? Eller rent av sämre?