Statsminister Stefan Löfven oroas inte av sina låga förtroendesiffror. Det påstod han åtminstone i en intervju i gårdagens GA. Och det kan väl framstå som klokt om han fokuserar mer på arbetsuppgifterna än på det folkliga omdömet om hans gärning.
Men, hemska tanke, förtroendetappet kanske beror på verkliga brister i hur Stefan Löfven sköter sitt jobb. Förtroendemätningarna innehåller kanske mer än meningslösa siffror som slumpvis oförklarligt och oförtjänt rör sig upp och ner (men mest ner).
Om Löfven till äventyrs skulle vilja ha ett tips om vad som orsakar förtroendetappet så behöver han inte titta längre än till sin egen intervju, där han hävdar att regeringen inte varit senfärdig med att hantera flyktingkrisen:
– När man ser på den här dramatiska uppgången under hösten, det var nog få som kunde förutse den. Vi har vidtagit de åtgärder som vi ska vidta.
Redan i fjol tog Sverige emot osedvanligt många asylansökande. Migrationsverkets prognoser tydde på att det skulle komma ännu fler flyktingar under 2015 än under 2014. Och flyktingströmmen skulle bli omfattande under flera år framöver, varnade verket vidare.
Det var inte tillräckligt för att regeringen eller Stefan Löfven skulle göra något. Efter att de asylsökande var något färre än väntat under våren och sommaren, så expanderade plötsligt flyktingströmmen kraftigt tidigt i höstas.
Det var svårt att förutse när det skulle ske. Men det var definitivt inte oväntat att det KUNDE ske. Många hade varnat för det, länge och väl. Ändå verkar regeringen ha tagits fullkomligt av överraskning, som man blundat för något som man inte ville se.
Krishanteringen är därefter. Regeringen famlar sig fram – långsamt och motvilligt – medan företrädare för överansträngda kommuner klagar sin nöd. Stefan Löfvens beskrivning – att man ”vidtagit de åtgärder som vi ska vidta” – rimmar illa med den verklighet där man gått ut med illa förberedda åtgärdsförslag som sedan helt eller delvis tagits tillbaka. Som förslaget om att regeringen skulle ges befogenhet att stänga av Öresundsbron. Pulsådern – själva aortan – i en integrerad Öresundsregion.
För att återvinna något av det förtroende han förlorat kunde Stefan Löfven ha varit öppen och ödmjuk med de brister i regeringens hantering som är uppenbara för alla. Men inte då. Ingen kunde förutse någonting alls. Och regeringen har ”vidtagit de åtgärder som vi ska vidta”. Den mest använda åtgärden är att omväxlande böner till, och uppläxningar för – de EU-länder som bedrivit en mer restriktiv migrationspolitik än Sverige. Det lär inte bli en fungerande strategi för att hantera krisen.
Även Åsa Romson, Löfvens vice statsminister, har tidigare försökt hävda att flyktingskrisen kom som en total överraskning för alla och envar. När det inte fungerade så borde inte Löfven sett det som en utmaning att själv försöka sig på samma våghalsiga manöver. Den tyder, om inte på dödsförakt, så på ett visst väljarförakt.