Cementa sällade sig i gårdagens GA till dem som kritiserar länsstyrelsens förslag till nya och utökade Natura 2000-områden. Länsstyrelsens förslag har tagits fram utan störande och sinkande kommunikation med påverkade fastighetsägare. Något som förorsakat kritik även från bland andra LRF och Mellanskog.
Det är inte svårt att förstå Cementas frustration. Företaget bedriver en viktig verksamhet som, enligt företagets egna uppgifter, sysselsätter över 400 personer om man inkluderar underentreprenörerna. Ändå har inte länsstyrelsen på något sätt försökt att genom kommunikation och samförstånd nå en lösning som skyddar tillräckligt mycket av de utvalda naturtyperna, samtidigt som Cementa får utrymme att fortsätta sin verksamhet.
Bakom lykta dörrar har länsstyrelsen istället helt efter eget gottfinnande producerat ett förslag där gränsen för ett Natura 2000-område flyttas ända fram till pågående stenbrytning.
Man kan ju få intrycket att man inom länsstyrelsen tagit det strategiska beslutet att det är dags att aktivt bidra till den storskaliga stenindustrins avveckling på Gotland och att Natura 2000 är ett taktiskt och praktiskt verktyg för att genomdriva denna strategi. Kalk och cement får hämtas från någon annanstans. De som arbetar i näringen får göra något annat, eller inget alls.
Det kan man tycka är rätt eller fel. Men frågan är väl om det är en lämplig agenda för länsstyrelsen, statens förlängda arm. Och om Natura 2000 verkligen ska användas på ett sådant nästan aktivistiskt sätt.
Men Cementa har åtminstone resurserna att göra sina intressen hörda under den korta tid som står till förfogande, för att regera och agera på länsstyrelsens Natura 2000-förslag. Man har möjligheten att sprida information om konsekvenserna och man har, sannolikt, stödet av dem som är beroende av verksamheten.
LRF kan säkert vara ett stöd för en del av de markägare som riskerar att se sina framtidsmöjligheter kringskurna.
Men många oorganiserade privata markägare finner det nog svårt att på egen hand få något inflytande nu. Och de kommer att finna det svårt att få någon verklig ersättning i framtiden, när de inte kan använda sin mark på det sätt de vill.