När Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor klättrar upp i talarstolen i kväll så är det bara början på en väldigt lång uppförsbacke. I förra veckan presenterade opinionsinstitutet Ipsos juni månads väljarbarometer och nya förtroendesiffror för partiledare och rör. KD fick bara 2,7 procent, den lägsta noteringen på 19 år. Och bara 13 procent hade stort förtroende för Busch Thor. Sämst i klassen. Sämre än den bottenmålande miljöministern och vice statsministern Åsa Romson (14 procent).
Men kom hon inte sist bara för att KD är det minsta partiet? Kan hon inte ha en stark ställning i sitt eget parti ändå? Nej, inte ens bland kristdemokrater har hon ett särdeles stort förtroende. 46 procent.
Kristdemokraterna är ett kluvet parti. Det pendlar mellan konservatism och snällism. Mellan frihetskamp och moralkakor. Ett litet parti som ändå inrymmer stora motsättningar och svårförenliga värderingar.
Samtidigt är det många som önskar att Ebba Busch Thor ska göra KD till ett tydligt parti, som står för något annorlunda än de andra borgerliga partierna och exploaterar delar av den politiska terrängen som framför allt Moderaterna övergivit.
Men det blir inte lätt för en ny partiledare med förhållandevis svag ställning att driva igenom ett strategiskt skifte som kan alienera stora delar av ett parti som är så litet redan till att börja med. Vågar man riskera att dela upp 2,7 procent i ännu mindre fraktioner? Det är inte lätt att genomföra ett ideologiskt skifte. Det är inte givet att man lyckas attrahera nya väljare bara för att man gör sig av med en del som man redan har.
Det har gått sju år sedan Kristdemokraterna arrangerade det bästa partiseminarium jag besökt i Almedalen. Det handlade om trygghet och mod. I panelen satt bland annat psykiatrikern och författaren David Eberhard. Han skiljde på yttre och inre trygghet. Inget land i världshistorien har tillhandahållit mer yttre trygghet än Sverige. Men det är sämre ställt med den inre tryggheten, menade Eberhard. Den där självkänslan som gör en övertygad om att man kan fixa eventuella problem även om den yttre tryggheten saknas. Vilket gör alltför många rädda och osäkra och oförmögna att hantera motgångar när de blir osäkrare och osäkrare på sig själva ju mer ansvar som tas över av stat och kommun.
Denna osäkerhet påverkar dessutom de politiker som söker väljarnas gunst. Vilket intensifierar trygghetsjakten. Det är som en ond cirkel i jakten på det goda livet.
Seminariet gjorde tyvärr inte att Göran Hägglund tog mod till sig och satte ner foten. År efter år försökte han jämka samman Kristdemokraternas svårförenliga delar. Vilket ledde till en otrygg och ängslig existens med oklar och växlande politisk kurs. En tillvaro där han tvingades förlita sig på andras välvilja, i form av broder fyra procent (stödröster från personer som egentligen sympatiserar mer med andra partier).
Det återstår att se om Ebba Busch Thor har modet att genomdriva förändring, eller om hon tycker det är tryggare att undvika omvälvningar.
Kanske underlättar det beslutet om hon väljer att följa sina politiska övertygelser snarare än att fördjupa sig i spelteoretiska resonemang om vilka väljare man kan förlora och vilka man kan vinna?