Regionstyrelsen verkar inte se några som helst problem med att åter upplåta Slite hamn åt Nordstream och dess huvudägare, den statliga ryska energijätten Gazprom. Nu är det dags för gasledningen Nordstream 2, som ska ligga bredvid ettan, för att föra ännu mer gas till Tyskland och den västeuropeiska marknaden. Och makt i motsatt riktning.
I det PM som sammanfattar Regionstyrelsens sammanträde 29 oktober skriver man bara:
”Regionstyrelsen ger tekniska nämnden i uppdrag att inleda diskussioner med intressenten i syfte att tillsammans undersöka förutsättningar för att lösa logistik-, kajplats-, och reservhamnsfrågorna. Region Gotland gör ingen bedömning av miljöfrågor och säkerhetspolitiska aspekter eftersom dessa frågor behandlas på ett nationellt plan i tillståndsprocessen gällande svensk ekonomisk zon. Tekniska nämnden får också i uppdrag att, om så blir aktuellt, redovisa hur en helhetslösning, inklusive ekonomi, planeras för projektet i Slite hamn.”
Jag anser att det är djupt olyckligt att Västeuropa, genom stora infrastrukturinvesteringar, blir än mer strategiskt beroende av rysk energi. Än olyckligare är det för de grannländer till Ryssland, som blir förbikopplade. Ryssland har aldrig tvekat att använda energi som ett diplomatiskt eller odiplomatiskt påtryckningsmedel. Det är stor skillnad på vad olika länder får betala exempelvis för gas, beroende på om de är lydiga eller i onåd i Moskva. Ibland kan gaskranarna till och med användas som tumskruvar och helt skruvas åt.
När Nordstream skulle bygga sin första ledning resonerade jag ändå som så att ledningens vara eller inte vara, var regeringens och statens sak. (Jag blev senare djupt besviken när den borgerliga regeringen inte använde några av de medel som stod till buds för att blockera projektet.) Som hamnägare borde Regionen agera affärsmässigt, tyckte jag då. Man försöker inte hindra vissa företag från att verka i Regionen, bara för att man inte sympatiserar med dem.
Något låg det naturligtvis i detta. Men någonstans finns det ju ändå en gräns för hur mycket man kan blunda för vem man har att göra med. Och den gränsen anser jag i dag är passerad.
Rysslands övergrepp i Ukraina. Desinformationskriget riktat mot Väst. Den ryska regimens behandling av oppositionen. Kränkningarna, bland annat av svenskt luftrum. Då kan vi inte rulla ut röda mattan för den ryska statliga energijätte, som tjänstgör som ett utrikespolitiskt verktyg.
Speciellt inte med tanke på hur Ryssland agerat mot NordBalt, en 40 mil lång sjökabel från Klaipeda i Litauen till Nybro i Sverige som ska knyta Baltikum till vår elmarknad och minska regionens beroende av Ryssland. Man har flera gånger tvingats avbryta anläggningsarbetet på grund av att ryska örlogsfartyg stört kabelläggningen.
Svenska Dagbladets webb skrev i förrgår om hur tidningen lyckats få ut den sekretessbelagda protestnot som Sverige skickade till Ryssland med anledning av det inträffade. Den litauiska regeringen skickade en likalydande not. De sade bland annat:
”Det är med stor oro vi har noterat återkommande störningar av krigsfartyg från den ryska federationen i strid med internationell navigationsrätt och legitima aktiviteter”.
En framgångsrik mobbare blir bara djärvare. Det är inte genom foglighet och feghet som Sverige kan vinna respekt och vettiga relationer med Moskva.
Ryssland använder sina energireserver inte för att maximera vinst utan för att maximera inflytande. Är Region Gotland beredd att avstå någon liten skärv för att slippa vara handräckningsplats för ett projekt som syftar till att öka Rysslands inflytande än mer? Hamnen i Slite borde vara stängd för Nordstream.