I går höll jag på att gå ner i spagat när jag klev ur bilen. Som tur är blev det inte så, för då hade jag tvingats göra den här sidan med en lånad dator på Akuten. Det enda som är mindre kul än att vada genom slask är att försöka ta sig fram på samma yta när slasket har frusit till ett underlag som är lika halt som det är knaggligt. Oplogade gator i villakvarteren är heller ingen lek, inte ens när man har vinterdäck.
Om snön orsakat en del problem och obehag på Gotland, så verkar det ändå vara mycket värre i Stockholm. Huvudstadens rödgröna styra har dessutom infört något som kallas ”feministisk” eller ”jämställd” snöröjning. Vilket innebär att man ska prioritera snöröjning för dem som går, cyklar eller använder kollektivtrafiken. Tyvärr verkar den nya prioriteringens praktik vara – ingen snöröjning alls. Under tiden kör ambulanser fast på oplogade vägar. Kostnaden för medborgarnas svårigheter att ta sig fram i Stockholm har beräknats till 240 miljoner kronor om dagen (Expressen). Svenska Dagbladet högg till med en miljard. Beräkningar som i och för sig bygger på att man värderar förlorad tid tämligen högt.
Svenska Dagbladet tipsade för övrigt om ”pingvintricket”. Det är inte en mer avancerad variant på det så kallade hundtricket, för att attrahera det motsatta könet. Nej, det är ett tips om hur man som gångtrafikant ska ta sig fram när det är halt. Man ska liksom plattfotat vagga sig fram som en pingvin med tyngdpunkten över den fot du har vikten på, vilket ger en lätt framåtlutad hållning så att du inte drattar omkull och dunkar i akterkastellet. Gå gärna också lite utåt med fötterna och (antagligen) med armarna lätt utfällda som en flygoförmögen fågel.
Pingvintricket har säkert sin tid och sin plats, men själv föredrar jag två andra alternativ. Plogtricket och sandtricket. De är inte gratis, men de kan motiveras och ekonomiskt försvaras. Förseningar kan säkert, tillsammans med halkskador och sjukförsäkringskostnader, tryckas in i en kalkyl som säger att det är samhällsekonomiskt vansinne att låta snöröjning ersättas av en transportdarwinism där endast de starkaste och mest fyrhjulsdrivna överlever. Men armbrott och benbrott och andra halkskador är ju också ett mänskligt lidande som kan undvikas. Det har också ett mänskligt pris när de som har svårast att forcera snön och isen har anledning att känna sig som fångar i sina egna hem.
Vi lever i ett land där framkomligheten kan vara helt beroende av att samhälleliga funktioner verkligen fungerar. När de inte gör det, måste vi kanske tipsa om pingvintricket. Men strutstricket hjälper absolut inte.