Miljöpartiets regionråd Isabel Enström gav sig i går in i rikspolitiken och beklagade sig över slitningarna i den tudelade riksdagsgruppen. Hon sade bland annat:
– Splittringen påverkar även vårt arbete lokalt.
Verkligen. Det gör mig nyfiken. Som en allmän spridare av dålig stämning i hela partiet, eller mer konkret i form av liknande konflikter på det regionala planet? Det problem hon nämner, att mediernas intresse för konflikten påverkar kommunpolitikernas möjligheter att nå ut med sin politik, verkar ärligt talat inte stort.
Isabel Enström vill att partiledningen ska ingripa och återställa ordningen. Problemet är ju att det var när ledningen ingrep förra gången, som dagens djupa klyfta öppnade sig.
Carl Schlyter och Valter Mutt nämndes som kandidateratt bli språkrör för inte alls länge sedan, när Åsa Romson rök och Gustav Fridolin lyckades klösa sig kvar.
Men i juni i år degraderades Schlyter och Mutt och berövades sina framträdande poster. De hade vid alltför många och viktiga tillfällen avvikit från vad man kommit överens om i regeringen. Schlyter fick inte vara ordförande i EU-nämnden längre och Mutt fick sparken som utrikespolitisk talesperson.
Två andra ledamöter och talespersoner – Jabar Amin och Annika Lillemets – reagerade så starkt på det inträffade att de också lämnade sina uppdrag som talespersoner. Men stannade i riksdagen.
Det är dessa fyra som bildat en utbrytargrupp som håller egna möten och ratar MP:s riksdagsgrupp.
Miljöpartiets självbild säger att man har en annan inre kultur än andra partier. När regeringsinnehavet driver partiet att disciplinera uppstudsiga ledamöter, då slår det bakut. Om MP ska läka sina sår, så kommer nya uppstå i relationen med Socialdemokraterna.
Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka leda ett parti som inte är regeringsfäigt, men ändå sitter i regeringen.