Det finns ingen miljöpartist jag har känt större respekt för än Maria Wetterstrand. Därför förvånar det mig att hon inte själv insett hur illa det nu ser ut.
Det är ögonbrynshöjande, till att börja med, att Maria Wetterstrand får uppdraget att utreda förnyelsebara flygbränslen, eftersom det på grund av hennes politiska bakgrund är uppenbart vad hon kommer att komma fram till. Ungefär som när gamla sossekommunalrådet från Malmö Ilmar Reepalu fick utreda vinster i välfärden.
Men OK, att somliga utredningar har karaktären av renodlade beställningsjobb är inget nytt. Men det finns ju andra omständigheter som är synnerligen graverande.
Regeringen anlitar alltså en före detta politiker som är både styrelseledamot och ägare i det enda företaget i Sverige som tillverkar förnybart flygbränsle, för att utreda hur man kan lagstifta om påtvingad användning av förnybart flygbränsle. Hon utökar dessutom sitt aktieinnehav medan utredningen pågår.
Det är obegripligt att både regeringen och Maria Wetterstrand inte begriper att detta är helt olämpligt.
Men jag tror ändå inte att det är girighet som ligger bakom Maria Wetterstrandsdåliga omdöme. Det är arrogans som förklarar både hennes och regeringens blinda fläck.
Jävsregler och etiska ramverk är i deras värld till för att hålla andra i herrans tukt och förmaning, så att de inte kan sko sig. Men själva företräder de ju det goda och behjärtansvärda. Ändamålet helgar medlen, så länge det är bra för miljön. Vad kan vara etiskt fel med en utredning som föreslår åtgärder som kan minska koldioxidutsläppen?
Miljöpartiet befinner sig redan i ett utsatt läge. Denna affär, där dessutom miljöministern och språkröret Isabella Lövin är högst ansvarig, skadar partiet ytterligare.
Om Wetterstrand och Lövin får stå för arrogansen så får riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl (L) representera girigheten. Jag skrev häromdagen om Aftonbladets avslöjande om hur hon hyrt sin egen makes bostadsrätt dyrt och maximerat bidraget från riksdagen för en övernattningsbostad i huvudstaden. Senare har det också framkommit att hon, mot viss ersättning, hyrt ut den lägenhet som riksdagen överbetalar. Och på hyresavtalet med maken, grunden för ansökan om ersättning från riksdagen, så utelämnade hon sitt ena efternamn. Det efternamn hon har gemensamt med maken. Varför? Själv hänvisar hon till lättja. Men man kan ju lätt konstruera en annan teori.
Än sitter Emma Carlsson Löfdahl kvar i riksdagen, trots bostadsaffären. Man kan kanske hoppas på att hon inte hamnar på valbar plats i valet 2022. Å andra sidan så kan man ju, nu mer än någonsin, fråga sig om en enda av Liberalernas riksdagskandidater står på valbar plats år 2022.
Inte ser det ut att gå speciellt bra i EU-valet heller. Liberalernas förra EU-parlamentariker Marit Paulsen föreslår att man ska rösta på ett annat parti. Och efter att det avslöjats att tilltänkta toppkandidaten Cecilia Wikström utöver sin EU-lön drar in 70 000 i månaden på styrelsearvoden, så förklarade partiets valberedning i går att hon bör lämna dessa styrelseuppdrag om hon verkligen ska stå överst på valsedeln.