”Käbbel” brukar användas som ett skällsord om partipolitiken. Det blir väl lätt så i ett land med ett talesätt som: ”Det är inte ens fel när två träter.”
Jag avskyr det talesättet. Verkligen avskyr det. För det antyder att alla former av debatt och uttalad oenighet är av ondo. Det spelar liksom ingen roll hur rätt du har i sak. Du måste hålla tyst i alla fall. För allt bråk är av ondo.
Det blir ett samhälle där de folkvalda alltid håller ihop, det utkrävs inget ansvar och ingen lär sig något av begångna misstag. Det blir så lågt i tak att man måste kröka rygg och böja nacke.
Det fanns säkert de som avfärdade gårdagens möte i regionfullmäktige som käbbel. Det blev mycket ordkrig i ganska högt tonläge om hur Region Gotland hamnat i detta krisläge och vem som bär ansvaret för det.
Själv tycker jag att det är viktigt att prata om detta. Det är inte en destruktiv debatt. Inte alls. Den är i högsta grad konstruktivt och viktigt för framtiden.
De rödgröna har under de gångna fem åren haft lätt för att skylla på yttre omständigheter, när de haft svårt att få ekonomin att gå ihop. Trots extraordinära sidointäkter, trots gynnsamma förändringar av den kommunala skatteutjämningen och trots skattehöjning. Och nu, när det inte längre går att skylla den dåliga ekonomin på att det sitter fel regering i Stockholm, då vill man liksom inkludera den regionala oppositionen i ett stort och jämnt utsmetat gemensamt ansvar för situationen.
Men ansvaret är inte jämnt fördelat. De borgerliga bar det odiskutabla huvudansvaret fram till 2010, då de rödgröna vann valet på Gotland. Sedan dess bär S, MP och V huvudansvaret.
Det finns relevant kritik mot Alliansens styre fram till 2010, men ekonomin var i balans och man lyckades till och med genomföra en liten sänkning av kommunalskatten med 15 öre. En sänkning som av de rödgröna ibland beskrevs som löjligt liten, för att i nästa andetag sägas vara en fara för hela välfärden. Som man ändå hade kraften att värna.
Sedan 2010 har ekonomin kommit i allt värre obalans, trots en rejäl skattehöjning (50 öre) som var mer än tre gånger så stor som sänkningen under föregående mandatperiod.
Det har stor betydelse, både för samtiden och för framtiden, att man inte hymlar om detta.
Klart att det finns ett stort värde i att Regionens rödgröna ledning och den borgerliga oppositionen i går i enighet kunde besluta om nästa års budget som man tagit fram tillsammans. Det behövs i detta allvarliga läge. Det behövs också att det gemensamma arbetet vidare blir framgångsrikt, bland annat inom den krisgrupp man bildat med partiernas ledande företrädare.
Men ett konstruktivt samarbete nu kan inte bygga på att man ska tiga och hålla god min om de fem år som lett fram till dagens krissituation. Regionen har använt engångsintäkter och stigande skatteintäkter för att slippa att på allvar ta itu med nämndernas underskott och en organisation som är så konstruerad att kostnaderna stiger fortare än intäkterna. Om detta ska man inte tiga. Även om de rödgröna tycker att det är jobbigt, otrevligt eller småaktigt.
Själv fastnade jag speciellt för en ordväxling under gårdagens fullmäktigemöte.
Först var Miljöpartiets regionråd Isabel Enström uppe i talarstolen och menade att det är väl ingen som engagerar sig i regionalpolitiken för att spara i eller lägga ner verksamheter.
På detta replikerade Håkan Onsjö (M) att det finns väl visst de som engagerar sig för att allmänna medel ska användas effektivt där de gör mest nytta.
– Alla vill inte ge allt åt alla, för det kommer inte att funka.
Vilket fick Isabel Enström att konstatera att det finns ideologiska skiljelinjer som gör att olika partier ser olika på politiken.
Det har hon verkligen rätt i. Och dessa skillnader får också verkliga följder, beroende på vem som för tillfället bestämmer.