Hanna Westerén, Gotlands S-märkta riksdagsledamot, kritiserade i en insändare i GA i går Moderaterna för partiets ändrade förhållningssätt till SD. I den korta insändaren råkade hon påstå något överraskande. Hon skrev:
”Att lägga fram ett förslag i riksdagen och hoppas få majoritet för det, har vi inte kritiserat. Det har gjorts av såväl regeringar som oppositioner i olika konstellationer. Det är inte att anpassa sin politik till SD – tvärtom är det att stå för sin politik. Att ändra sin politik av rädsla för att SD ska stödja den vore att svika de egna väljarna.”
Jamen precis! Det är ju därför jag ofta och gärna kritiserat Decemberöverenskommelsen och den praktik som förblivit densamma efter dess påstådda död.
Tänka sig! Jag hade inte en aning om att även Hanna Westerén tycker att det är ett svek mot väljarna när Alliansen låter bli att lägga gemensamma budgetförslag, för att undvika att SD röstar på dem så att regeringen faller.
Alliansen har medvetet begränsat sina egna möjligheter till inflytande. Det tycker jag är förkastligt. I dagens parlamentariska situation finns det två sätt för Alliansen att påverka politiken, som båda är legitima. Antingen utmanar man regeringen med egna gemensamma förslag eller också samarbetar man över blockgränsen.
Alliansen har istället valt att lämna walk over i budgetfrågor. Kristdemokraterna och på senare tid Moderaterna har ändrat inställning, men det får ingen praktiskt betydelse eftersom Liberalerna och Centern vill fortsätta med läggmatcherna. Vilket jag tycker är ryggradslöst.
Även om jag välkomnat Moderaternas omsvängning, som jag tycker är principiellt riktig, så skedde den plötsligt, klumpigt och ogenomtänkt. Man misslyckades med att ge en tydlig och rak beskrivning av attityden till SD och – kanske viktigast av allt – det är svårt att behålla trovärdigheten när man byter attityd och från ena dagen till den andra går från att demonisera till att kommunicera SD.
Opinionen har inte reagerat positivt. Det återstår att se om det är en tillfällig svacka eller en nedgång av mer långsiktig typ. Frågan är om den nuvarande partiledaren och ledningen kan bygga upp ett nytt förtroende. Moderaterna kan stå inför en turbulent tid.
Simon Härenstam, Moderaternas (förutvarande) gruppledare i fullmäktige, bidrog i går till turbulensen. Han har en helt annan syn än jag på hur Moderaterna bör hantera det parlamentariska läget. Viktigare är kanske att han numera är oense med sitt parti och att han finner denna oenighet outhärdlig. Så han lämnar sina uppdrag och partiet.
Ingen som engagerar sig i ett parti kan förvänta sig att partiets åsikter och värderingar ska matcha perfekt. Det var många moderater som var frustrerade när de upplevde att partiet – i och med Decemberöverenskommelsen med mera – svek väljarnas förtroende. De tyckte det var vettlöst att i praktiken driva den rödgröna regeringen i armarna på Vänsterpartiet. De företrädare som öppet kritiserade partiets linje på den tiden fick utstå en hel del.
Simon Härenstam var tydligen nöjd med Decemberöverenskommelsen och läggmatchen. När partiet nu vill utmana regeringen är han missnöjd. Speciellt missnöjd är han med partiets förändrade attityd till SD. Det har han varit öppen med utan att han, mig veterligen, trakasserats av partiledningen. Han lämnar ändå sina uppdrag.
Men det ju inte upp till mig att avgöra åt en annan person vad som är acceptabla eller oacceptabla skillnader mellan personliga preferenser och partilinje. Simon Härenstams beslut är personligt och baserat på hans värderingar och blir därmed per definition rätt beslut för honom. Bättre att det fattades nu än om ett år.
Det ska bli intressant att se vem tar över som gruppledare.