Jag var på riksdagsledamoten Jesper Skalberg Karlssons presskonferens i går där han presenterade sin kampanj inför valet. När han talade om arbetet i riksdagen nämnde han att båda ledamöterna för Sverigedemokraterna som sitter i hans utskott – miljö och jordbruksutskottet – har varit mycket frånvarande, eftersom de varit i klammeri med rättvisan (mitt ordval, inte hans).
Så är det verkligen. Martin Kinnunen i miljö- och jordbruksutskottet åtalades för bokföringsbrott för transaktioner från SD-bolaget Samtid & Framtid till Erik Almqvist, som var en av de inblandade i järnrörsskandalen. Han fick tre månader villkorligt och 150 dagsböter motsvarade sammanlagt 84 000 kronor. Dessutom utdömdes en företagsbot om 300 000 för Samtid & Framtid. Kinnunen sitter ändå kvar både i riksdagen och i utskottet.
Anders Forsberg representerade SD i samma utskott, men lämnade både det och riksdagen vid halvårsskiftet i fjol eftersom han var under åtal för grov förskingring. Tingsrätten dömde senare Forsberg till ett års fängelse, och domen bekräftades av hovrätten efter att den överklagats dit.
Här på Gotland har inget så uppseendeväckande inträffat med SD:s förtroendevalda. Men inga av de som tillträdde 2014 sitter kvar i fullmäktige i dag. Och på en av stolarna sitter en politisk vilde, som i och för sig varit mer aktiv än alla de som faktiskt representerat partiet har varit sammanlagt.
På Sverigedemokraternas valaffischer finns inga budskap. Det är bara bilder av kandidater med texten SD 2018. Det är kanske smart. Ingen åsikt som kan stöta bort någon. SD kan vara olika saker för olika väljare oavsett vad lockelsen består i, oavsett om det är migrationspolitiken eller exempelvis EU-utträde väljaren vill ha.
Man om man lägger Sverigedemokraternas politik åt sidan, vad återstår då? Det återstår ett parti med företrädare som inte är förmögna att bära det förtroende som förtroendevalda ska bära.