Onsdag till fredag har GA publicerat en undersökande artikelserie i tre delar om boenden för ensamkommande flyktingbarn. Den ger en bild av en snabbt expanderande bransch med växtvärk och många avarter. Verksamheter som innebär betydande problem och kostnader.
SVT försökte i oktober förra året skatta vad Sveriges kostnader för ensamkommande flyktingbarn skulle bli under 2016. Kostnaden för dessa barn beräknades då till 25 miljarder kronor. Men förmodligen är den högre ändå. SVT skrev:
”Beräkningen är ytterst grov och utgår endast från schablonersättningen till kommunerna för boendet. På Sveriges kommuner och landsting, SKL, menar man att detta är ett alltför lågt belopp.”
Som framgått av GA:s artikelserie är kommunernas kostnader för de ensamkommande flyktingbarnen ofta betydligt högre än schablonersättningen, som i dag uppgår till 1 900 per barn och dygn.
Men även 25 miljarder är mycket pengar. Den helt övervägande delen av de ensamkommande flyktingbarnen kommer från Afghanistan. Hela landet, med en befolkning på över 32 miljoner, har en BNP på knappt 22 miljarder dollar. Sveriges kostnader för de asylsökande minderåriga, som motsvarar enstaka promille av Afghanistans befolkning, är alltså mer än en åttondel av landets BNP.
Som en jämförelse har Sverige sedan 2002 bidragit med 6,9 miljarder kronor i bistånd till uppbyggandet av ett bättre Afghanistan.
Vidare skapas problem av den oerhört ojämna könsfördelningen bland de ensamkommande flyktingbarnen. Den helt övervägande delen av dem är pojkar, väldigt få är flickor. I senaste numret av magasinet Axess skriver Ann-Sofie Dahl om migrationspolitiken i Danmark, och hon avslutar:
”De flesta är även överens om att det bästa vore att skicka hjälpen till närområdena och handplocka flyktingfamiljer därifrån – för, som Socialistisk Folkepartis Pia Olsen Dyhr påpekat, leder en manlig dominans lätt till en krock mellan kulturer och värderingar.
I Danmark är man nämligen inte det minsta naiv.”
Om man vill bidra till att skapa en bättre värld och använda resurserna väl kan inte nuvarande situation absolut inte beskrivas som önskvärd. Att Sverige lägger en så stor andel av våra resurser på asylsökande – och i synnerhet på ensamkommande flyktingbarn – samtidigt som vi stramar åt biståndet till världens fattiga. Samtidigt som vi organiserat vårt land så att det är svårt för nykomlingar att bli en del av civilsamhället, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Vilket ger till oro över vilka motsättningar som migrationen på sikt kan leda till.
Just vad beträffar ensamkommande flyktingbarn behövs flera åtgärder.
Till att börja med behöver man avgöra vilka som faktiskt är barn. Det ligger i dag i flyktingarnas intressen att framställa sig som yngre än vad de är. Ändå har Sverige hårdnackat vägrat att försöka åldersbestämma dem som söker asyl.
Migrationsdebattören Merit Wager, som har hög trovärdighet på grund av sitt engagemang för flyktingar, skrev i oktober 2014 i Svenska Dagbladet:
”I Finland och Norge har det vid åldersbedömningar av påstått minderåriga asylsökande framkommit – även när bedömningarna gjorts ’generöst’ – att cirka 66 procent bedömts vara vuxna, och i Danmark befanns alltså 75 procent av de påstått minderåriga asylsökande som kom till landet under de tre första månaderna 2013 vara över 18 år gamla. Att det skulle vara en stor diskrepans mellan Sverige och övriga nordiska länder vad gäller asylsökande ensamkommande ’barns’ ålder ter sig högst osannolikt.”
Merit Wager är, på goda grunder angelägen om att asylsystemet ska vara så korrekt och rättssäkert som möjligt. Och resurserna ska gå till dem de är avsedda för. Asylrätten måste skyddas, så att vi uthålligt kan ge asyl till dem som verkligen behöver det.
Vidare är det ingen rimlig ordning att asylsökande barn – oavsett hur gamla de är, ska bo i HVB-hem som egentligen är en boendeform för vård och behandling av barn som är dömda för brott eller har missbruksproblem. Det är både dyrt och olämpligt.
Det vore en mycket bättre boendemiljö om fler kunde bo i jour- eller familjehem. Där är också kostnaden för stat och kommun betydligt lägre. Kanske alltför låg, för att tillräckligt många platser ska skapas.
Det är en avvägning. Det vore bra med fler platser i familjehem, men å andra sidan vill man ju inte att ersättningen ska vara så hög att många börjar ta emot asylsökande barn i sina hem av fel anledningar.