På mitt första tidningsjobb kunde man kliva in direkt från gatan och gå in i redaktionslokalerna utan att någon ens frågade vem man var eller vem man sökte. Det var rätt trevligt. Men det hade sina sidor också. På min avdelning brukade vi få besök av en dömd mördare (frisläppt efter vederbörlig behandling) som personligen brukade lämna in sina insändare och kulturartiklar. En icke obegåvad men ovårdad särling som ibland var missnöjd med hur hans texter behandlats.
Så är det nog inte i dag på någon etablerad tidning, eller i något mediehus som det heter nuförtiden. Och förändringen gäller naturligtvis inte bara min bransch. Det är många som redan har tvingats tänka mer på säkerheten och kommer att tvingas till ytterligare åtgärder i framtiden.
Ta Wisbygymnasiet till exempel, med tre anlagda bränder under de senaste två veckorna. På andra skolor inträffar brott med än allvarligare följder. I förrgår knivdödades en 17-åring av en 16-åring på Enskede gårds gymnasium i Stockholm.
Skolor har verkligen anledning att se över både sitt skalskydd – mot obehöriga – och sin inre övervakning av dem som ska vara i skolan men likafullt kan vara en fara för elever eller personal.
Det finns större problem än gratisätare i skolmatsalarna, ett problem som fått uppmärksamhet under veckan som gått.
Nättidningen Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver intressant i ämnet i senaste numret av Axess, under rubriken Inhägnade och ofria:
”Den osäkerhet och otrygghet vi upplever idag kommer att stöpa om Sverige. Institutioner, situationer och platser som historiskt har kunnat vara öppna och sårbara, kommer att bli föremål för bevakning och säkerhetstänkande. Det gör att otryggheten i framtiden kommer att upplevas som mindre akut i Sverige än den gör just nu.
Men det blir ett annat land.”
Hon menar att Sverige befinner sig i en brytningstid. Tidigare var Sverige så säkert att medborgare, institutioner och företag kunde kosta på sig att vara öppna och sårbara. Men så är det inte längre:
”Jag kunde själv leka fritt på Malmvägen när jag växte upp i Sollentuna, där boende idag vittnar om att de inte släpper ut sina barn efter alla skjutningar.”
Den tilltagande osäkerheten framtvingar förändringar i samhället, men anpassningen släpar efter:
”Det är nu, mellan öppenhet och slutenhet, som människor känner sig särskilt utsatta. När väktare permanent tar plats på badhus, bibliotek och biografer, när våra samhällen inhägnas och skyddas på nya sätt, kommer vi att känna oss säkrare.”
Det här kommer att kosta oss. Säkerheten är en snabbväxande tillväxtbransch i Sverige. Men det högsta priset betalar de som tvingas begränsa sina egna liv för sin egen säkerhets skull. Barn som inte kan leka fritt. Vuxna som tvingas hålla reda på vilka kvarter som kan betraktas som relativt säkra och vilka man bör undvika. Välbeställda som känner sig manade att hägna in sig i övervakade, ingärdade bostadsområden och mindre bemedlade som tvingas leva i områden som de vet är osäkra och där omgivningens informella regler och högst påtagliga hot om trakasserier eller värre begränsar deras liv.
Värst är det för dem som har allra störst skäl att oroa sig för sin egen säkerhet, som de judiska församlingar som sedan länge tvingats visa vaksamhet och tillbakadragenhet och omgärda sig med omfattande skydd. Det gör dem tryggare än de annars hade varit, men i praktiken är givetvis deras frihet kraftigt beskuren.