Ett språkrör valdes om och ett nytt fick ersätta det som kasserats. Men att Miljöpartiets kongress inte var någon klang- och jubelföreställning underströks på söndagen, av en ny bottennotering i senaste Sifomätningen. 4,1 procent. Skakar du hand med 25 slumpvis utvalda men statistiskt representativa personer så skulle i dag en av dem rösta på Miljöpartiet. En av 25. Det har hänt en del på två år, sedan maj 2014, då Miljöpartiet fick 15,41 procent av rösterna i valet till Europaparlamentet och Gustav Fridolin dansade i fontänen på Mariatorget på Söder i Stockholm.
SVT:s Margit Silberstein beskrev Gustav Fridolins tal till kongressen som "en lovsång till kompromissen och fortsatt regeringsmedverkan" och hon fortsatte:
"Av ovationerna att döma var kongressen med på noterna, i alla fall i stunden."
Meningen är att Miljöpartiet ska bli ett mer pragmatiskt parti som inte ställer ultimatum stup i kvarten. Det är, i alla fall för stunden, goda nyheter för Stefan Löfven som kanske kan slippa få höra nyss ingångna överenskommelser kallas för "skit" av samarbetspartnern. Men om stämningen förbättras inom regeringen av denna nya hållning så skulle det förvåna mig om det inte skär sig ytterligare i det krisdrabbade Miljöpartiet. Man har redan haft svårt att uthärda kompromissandet. Ska man nu dessutom behöva hålla god min och lida i tysthet? Jag tror inte det. Jag tror det inte alls.
Var tror ni att många miljöpartister känner sig mest hemma? Bland de aktivister som agerade mot Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland i helgen? Eller i en regering som låter Vattenfall sälja sina koltillgångar i Tyskland och låter tyska skattebetalare bekosta kalaset om kraftproduktion i Tyskland ska avvecklas av politiska skäl?