Magdalena Andersson hade Almedalsveckans näst sämsta publiksiffra. Ungefär 600 åhörare på fredagen. Bara Jonas Sjöstedt hade en mindre publik – 300 – men han talade på den oerhört regniga tisdagskvällen. Till och med Ebba Busch Thor (700) och Jimmie Åkesson (800) – som talade på de mest otacksamma två avslutande dagarna när nästan alla besökare har åkt hem – lyckades överträffa Socialdemokraternas publiksiffra.
Flest åhörare hade Ulf Kristersson (3 600) och Nyamko Sabuni (3 100).
Varför var det så få som var intresserade av Magdalena Andersson? Kanske många resonerade ungefär som jag. Om statsministern inte finner det mödan värt att resa hit och hålla talet – varför ska jag då lyssna?
Jag misstänker att det är en monumental missbedömning av Stefan Löfven att utebli från och racka ner på Almedalsveckan – sommarens viktigaste politiska arena – för att istället framträda som turist någon annanstans.
Det vore nog bra både för Stefan Löfven själv och för Almedalsveckan om han omprövar sin inställning till den. Kanske kan finansministerns fiasko övertyga honom om att han behöver åka hit.
Det har talats mycket om kris för Almedalen. Jag tycker det är överdrivet. Årets besökarskaror och evenemangsantal hade betraktats som fantastiska rekord för ett par år sedan. Efter många år av tillväxt når man till slut en mognadsnivå där man inte kan räkna med rekord varje år längre.
Det kanske är trist om Almedalsveckan nu går in i en tid där det handlar mer om att utveckla och konsolidera veckan för att försvara dess position, men just för Almedalsveckan är nog evig tillväxt inte möjlig. Och nu kan vi kanske hoppas på att en del avarter försvinner, som exempelvis den överprissättning och ockerhyror som förekommit medan veckan snabbt har vuxit.
Så länge de politiska partierna tycker att Almedalsveckan är viktig för dem så kommer det att vara många andra – som intresseorganisationer, lobbyister, PR-företag, näringsliv, fack och så vidare – som också vill synas, höras och träffas i Almedalen. På så sätt kontrollerar partierna i grunden Almedalsveckans öde och då är det naturligtvis illa när statsministern och partiledaren för det parti som är veckans upphov väljer att utebli. Det är illa när partiernas egna evenemang bara är hälften av vad de var ickevalåret 2017. Detta är ett betydligt värre hot mot Almedalsveckan är några förvirrade och förvildade nazister.
Det finns för all del också en stor Almedalsmättnad hos de rutinerade besökare som varit här många gånger tidigare. Men än en gång hörde jag Almedalen refereras till som ”Groundhog day” – filmen där Bill Murray tvingas genomleva samma dag igen och igen och igen. Almedalsveckorna flyter ihop och de tycker sig ha upplevt det mesta förut.
Så är det för evenemang med lång historia och stor uppslutning i målgruppen. Varje år är det några som känner att de överdoserat och väljer att inte återvända, åtminstone inte nästa år. Några aktörer väljer att kraftigt skruva ner sina egna ambitioner och kostnader och ordnar inte egna evenemang. Istället försöker de åka ”snålskjuts” genom att deltaga som föreläsare och i paneler på evenemang som arrangeras av andra.
Men medan några faller ihop eller ifrån så vinner Almedalsveckans också nya entusiastiska besökare och arrangörer. Organisationer som lämnat veckan kommer tillbaka när ledningen bytts ut och ersätts av nya människor som behöver bygga ut sina kontaktnät. Så kan Almedalsveckan förändras och utvecklas utan att nödvändigtvis slå rekord varje år. Det är gott nog om den klarar av att hålla sig kvar på den här nivån.