Finansminister Magdalena Andersson (S) verkar fast besluten att införa en bankskatt. Och innan den kan införas vill hon öka bankernas avgifter till resolutionsfonden, som ska användas i händelse av en ny bankkris. När det verkar som att hon är på väg att jaga Nordeas huvudkontor och kanske andra viktiga arbetsgivare ur landet, då börjar hon tala om att Sveriges banksektor är överdimensionerad för landet. Som om det inte vore en tillgång för Sverige.
Det är sant att banksektorn kan hotas av en finansiell kollaps. Men vilka är det egentligen som driver fram en situation där en kollaps riskerar att inträffa?
Är det bankerna? Eller är det politiken som gång efter annan försöker stimulera (eller blåsa upp) ekonomin genom ett konstgjort lågt ränteläge?
Är det bankerna? Eller är det finansministern som trots högkonjunkturen bedriver en expansiv budgetpolitik och överhettar ekonomin istället för att bygga upp en beredskap att möta sämre tider? Var är regeringens motsvarighet till den resolutionsfond man tvingar bankerna att betala till (som går rakt in i statskassan)? Finansministern föredrar att maximera sitt budgetutrymme. Ja, planerna på en bankskatt är ju i grunden ett sätt för finansministern att få in ännu mer pengar som regeringen kan sätta sprätt på.
Det är politiken som skapar en riskabel situation. Det är politiken som exempelvis subventionerar skuldsättning och driver på hushållen att ta allt större lån för att kunna betala allt högre bostadspriser. Det är politiken som gör att det kan te sig attraktivt att ta ytterligare lån på ett hus som ökar i värde, för att finansiera konsumtion.
Magdalena Andersson är betydligt farligare för den svenska ekonomin än vad bankerna är.
Tyvärr faller en stor del av ansvaret för att Magdalena Andersson får hållas på den borgerliga oppositionen. Den hade ju kunnat verka för att avsätta regeringen som bedriver en politik utan stöd av riksdagens majoritet. Skulden faller nu extra tungt på Centerpartiet och Liberalerna, för Moderaterna och Kristdemokraterna har ju åtminstone under mandatperiodens gång kommit till insikt om att det är orimligt att bedriva oppositionspolitik som syftar till att hålla en svag vänsterregering under armarna.