En stor ny grupp östeuropéer anlände till Gotland. Det hotade att bli konkurrens och bråk om de bästa platserna för öns tiggare. I samråd med parterna i konflikten bestämdes att den nya gruppen skulle återvända till fastlandet. Röda korset stod för bensinpengarna och Region Gotland för färjebiljetterna.
Det verkar inte vara någon som är nöjd med den här ”lösningen”. Och det finns det inga skäl att vara heller. Ingen önskar väl en situation där myndigheter och hjälporganisationer går in som medlande tredje part i revirstrider och är med och beslutar om vilka som ska stanna och vilka som ska fara vidare till andra kommuner. Som också redan har tiggare.
Man kan ibland få intrycket av att tiggarnas situation är ett problem främst på grund av hur deras existens påverkar det svenska samhället. Vi som hade ordnat vårt samhälle så fint. Nu riskerar vi att lära oss blunda för andra människors nöd.
Visst kan det vara ett problem. Men det bleknar ju inför tiggarnas egna problem. De befinner sig i en situation där det bästa alternativet tycks vara att lämna barnen i hembyn och försöka uthärda den svenska kylan, i skjul och andra usla visten, och sittande på asfalten utanför våra affärer och köpcentrum.
Även om fattigdomen faktiskt minskat i världen, och det rejält, så är den fortfarande alltför vanligt. Anledningen till att det ofta är just romer från Rumänien som tigger i Sverige – och inte några andra av världens alla andra fattiga – är att de överhuvudtaget kan ta sig hit, på grund av EU-medlemskapet. De tillhör en exkluderad minoritet i ett av EU:s allra fattigaste länder. Även om de befinner sig på insidan av muren runt Europa, så är ju deras levnadsbetingelser långt ifrån avundsvärda.
Rumäniens socialminister Rovana Plumb var i Sverige i går. Hon ansåg sig inte ha tid att besöka några av sina nödställda landsmän för att se hur de har det. Hon hade dock tid för en gemensam pressträff med två av Sveriges stadsråd, där hon konstaterade att de behöver hjälp. Men hon hävdade också att:
– Det finns ingen diskriminering i Rumänien.
Det framstår då som begripligt varför det tyvärr går väldigt trögt med att förbättra romernas situation i Rumänien. Ändå är det där det huvudsakligen måste ske. Sverige kan inte garantera svensk levnadsstandard till EU:s alla fattiga.
Vad kan vi göra under tiden? Vi kan inte stänga gränsen. EU-reglerna ger oss alla möjligheten att vistas flera månader i ett annat EU-land utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Det är inte en rättighet som på mer eller mindre godtyckliga grunder kan upprätthållas för somliga medan andra EU-medborgare nekas.
Kan man förbjuda tiggeriet? Det går. Men vill vi verkligen förbjuda uttryck för äkta nöd? Vill vi verkligen att polisen ska ägna sig åt att genomdriva ett sådant förbud i praktiken? Jag har då inte sett några argument som övertygar mig om att det vore en bra åtgärd.
Det finns inga enkla och snabba lösningar. Vi får söka och hoppas på lösningar inom EU-samarbetet och i ibland frustrerande samråd med rumänska makthavare och myndigheter. Vi får hoppas på civilsamhället, på hjälp människor emellan och på att man kan hitta nya och bättre sätt för Rumäniens romer att försörja sig och de sina.
Lätt att säga. Men vad händer när någon fryser ihjäl? Vad händer när flera dör i en eldsvåda eller av avgaserna från någon undermålig kamin i ett eländigt tillfälligt boende?
Jag vet inte.