Signalen för allmän fara tjöt i Stockholmsområdet sent på söndagskvällen. Den där vi numera brukar få lyssna till klockan 15 första måndagen i mars, juni, september och december. Signalen utlöstes en uppgradering av varningssystemet. Vilket avslöjade en rad brister och följdes av flera andra fel.
Själva falsklarmet är egentligen den minst allvarliga aspekten på det som inträffat.
För det första valde man av någon egendomlig anledning inte att följa upp varningssignalen med signalen för att faran är över.
För det andra tog det alldeles för lång tid att komma ut med information. Hemsidan krisinformation.se – som är den tänkta infokanalen till allmänheten – skrev inte om falsklarmet förrän efter 50 minuter, klockan 22.49 på söndagskvällen.
För det tredje stod flera myndighetssajter inte rycken när allmänheten försökte informera sig. Inte polisens hemsida exempelvis. Och inte hemsidan för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Sajterna måste vara dimensionerade för att väldigt många människor vill veta vad som hänt och vad som gäller samtidigt.
För det fjärde bidrog allmänheten till att slå ut polisens telefonväxel och larmnumret. Detta genom att ringa för att få information. Det är naturligtvis oacceptabelt att myndigheterna misslyckas med att nå ut med information via kanaler avsedda för masskommunikation, men det är också mycket illa att så många inte begriper att de inte kan kräva att bli personligen informerade i händelse av allmän fara. Det klarar inget telefonsystem i världen, och än mindre de myndigheter som ska svara i telefon.
Det är inte första gången som brister i Sveriges krisberedskap har avslöjats. Krisberedskapen tillhör själva kärnan i det offentliga uppdraget. Ett av de mest centrala skälen till statens legitimitet. Och om man inte klarar av att hantera ett falsklarm, hur står den sig då i händelse av en verkligt stor kris?