Årets välförtjänta kulturpristagare Roland Olsson avrundade under gårdagens regionfullmäktige sitt tacktal med att säga: ”“Tack! Tack för alla fina uppslag ni gett till revynummer!”
Att detta roade ledamöterna hedrar dem. Humor och självdistans är omistliga delar av en balanserad personlighet.
Det finns många skillnader mellan revymakarens och ledarskribentens uppdrag och arbetssätt. Men det finns för all del också betydande likheter. En hög frekvens av potentiellt roande uppslag underlättar exempelvis arbetet oerhört.
Men i mitt fall känns det kanske ändå inte som det är läge att tacka fullmäktige och partipolitiken på Gotland för allt som har fått mig att gå i taket eller upp i limningen under året som gått. För det första därför att jag inte fått något pris. För det andra eftersom jag, även om jag till viss del ägnar mig åt underhållning, ändå har en mer politisk agenda. När man tycker att något går åt fel håll är det därför lite svårt att känna den där ogrumlade glädjen åt den inspiration detta skapar.
Så tack för ert trägna arbete i demokratins tjänst. Och tack för de uppslag ni eventuellt kunde ha gett mig men lyckades undvika.
Jag var rädd att det skulle kännas som navelskåderi att uppmärksamma interpellationen från den politiska vilden på SD-mandat Hannes Müller. Medier kan ju ha en tendens att överdimensionera vikten av frågor som den själv berörs av. Men eftersom interpellationen vållade fullmäktiges längsta debatt, så måste jag dra slutsatsen att det inte är inbillning när jag tycker att den har allmänintresse.
Hannes Müllers interpellation kan, mycket kort, sammanfattas att han inte gillar innehållet i Gotlands Medias produkter (varav GA är en) och att Region Gotland borde undvika att annonsera i och prenumerera på dessa produkter.
Det är, från mina utgångspunkter, däremot med ogrumlad glädje jag kan konstatera att Hannes Müllers tankefrö kastats i jord där det inte tycks ha förutsättningar att gro. Ledamöterna både såg värdet i en fri press och förstod vådan om politiken försöker straffa pressen för vad den säger och gör.
Om man ska vara cynisk – och cynism är ju ofta synonymt med realism – så är väl Hannes Müller den bästa fiende medierna kan ha. Den värsta fienden i ett land som Sverige är tyvärr ansiktslös. Det är den teknologiska utveckling som i och för sig gjort det möjligt att hitta nya läsare och nya arbets- och uttrycksformer, men som samtidigt eroderar båda de största intäktskällorna, från annonsörer och läsare. Det är en utveckling som ingen kan lastas för – och den för också mycket gott med sig – men den har också skapat en situation där redan uppåt var tionde kommun i Sverige saknar daglig journalistisk bevakning.
Vad händer i ett samhälle där den lokala journalistiken försvinner? Vi vet inte. Och även när det händer, är risken stor att vi inte får veta det.