Det finns situationer där jag kan förstå att det uppstår något man skulle kunna kalla medborgargarden, som ett slags förstärkt grannsamverkan. Tätorter där deras centrum i världen betraktas som periferi av andra. Orter med stora avstånd till närmaste polisstation, där man med visst fog känner sig övergivna av statsmakten. Om staten inte upprätthåller lagen och sitt våldsmonopol, då ligger det nära till hands att andra börjar fundera på att axla den uppgiften.
Har Gotlands reducerats till en plats där polisarbetet och rättsskipningen måste övertas av någon annan? Verkligen inte. Och framför allt inte i Visby, som har mer polisiär närvaro än någon annan del av ön. Ändå väljer demonstranter i Visby att kalla sig för ett medborgargarde, när de vill visa sina känslor inför den våldtäkt som en rullstolsburen kvinna anmälde efter natten till söndag. Och sina känslor över hur denna anmälan hanterats av polisen och de rättsvårdade myndigheterna, sedan de fem män som suttit anhållna släppts.
Manifestationen genomfördes vid själva polisstationen!
Ännu så länge vet inte jag särskilt mycket om utredningsläget. Det gör sannolikt inte demonstranterna heller. Men jag vet att bevisläget ofta är besvärligt. Läs gärna krönikan i detta ämne som Gustaf Almkvist, doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet, skrev på denna sida 28 september.
Demonstranterna ger uttryck för ett samhällsengagemang. Men det är en typ av samhällsengagemang som hotar att slita samhället i stycken. När privatpersoner anser sig ha rätt att fastställa skuld är steget alltför kort till att också utmäta straff. Det borgar inte för trygghet och säkerhet. Tvärt om leder det till samhällen där de brutalaste våldsverkarna har makten.
Reaktionerna är ett uttryck för att förtroendet för polisen och de rättsvårdande myndigheterna är lägre än det borde vara. Det är ett problem som bör bemötas från två håll. Tendenser till privat rättsskipning måste bekämpas, men det gäller också att bygga nytt förtroende för polis, åklagare och domstolar.
*
Jag har förståelse för den vrede det brukar väcka, när det hävdas att män har ett kollektivt ansvar för exempelvis våldtäkter eftersom det (nästan alltid) är män som våldtar.
Men jag tycker att det är egendomligt, att en del av dem som blir allra argast över detta samtidigt inte tvekar inför att ge invandrare en kollektiv skuld för brott begångna av invandrare.
Det må finnas invandrargrupper som är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men inte alls i samma utsträckning som män är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken. Av dem som misstänktes för våldtäkt under 2014 så var 98 procent män.
Om laglydiga män som behandlar kvinnor väl inte förtjänar att lastas för andras brott, så gäller det sannerligen också den stora majoriteten av laglydiga invandrare.
Att alla i en grupp inte ska skuldbeläggas för enskilda medlemmars övergrepp, innebär förvisso inte att man ska blunda för när en grupp är överrepresenterad. Det är kunskap som kan vara mycket viktig när man överväger motåtgärder. Inom ramen för ett fungerande och respekterat rättssamhälle.