Medan Jan Björklund gick vilse i Europafrågorna ägnade Centerpartiet sin dag i Almedalen åt kanske den största utmaningen Sverige står inför. Hur undviker vi att utanförskapet växer på en stelbent svensk arbetsmarknad? Hur bereder vi en plats i yrkeslivet för nykomlingar som saknar den utbildning som den överväldigande delen av jobben i dag kräver? Det var ämnet för Centerns ekonomiska seminarium och även för radikala förslag som Annie Lööf presenterade på den därpå följande presskonferensen.
Uppgiften är monumental, av flera skäl. Sverige har usla meriter på området. Det tar nio till tio år med uppehållstillstånd, innan ens hälften på något sätt tagit sig in på arbetsmarknaden. Skillnaden är stor i förvärvsfrekvens beroende på om man är född i eller utanför Sverige. Det finns länder där förvärvsfrekvensen är HÖGRE bland de invandrade än i den infödda befolkningen. Sverige befinner sig i den andra änden av skalan.
Inget annat land i EU har en så låg andel enkla jobb som Sverige, jobb som är nog så viktiga men inte ställer krav på speciella förkunskaper.
Vidare har omkring hälften av de asylsökande bara en grundskoleutbildning. Eller inte ens det. Och de utan gymnasieutbildning är kraftigt överrepresenterade bland de arbetslösa, oavsett om de är födda utomlands eller i Sverige.
Vi måste skapa vägar in på arbetsmarknaden för dem som nu riskerar att hamna i ett permanent utanförskap. Annars riskerar vi att skapa en situation där detta utanförskap går vidare från generation till generation och sliter samhället i stycken.
Uppgiften är svår inte främst därför att det inte finns några verktyg. Experterna är tämligen överens om vad som behöver göras. Men det finns politiska och mentala blockeringar som ligger i vägen för dessa lösningar.
I Sverige har den solidariska lönepolitiken och avtalsrörelserna aktivt använts för att prisa ut lågproduktiva arbeten från marknaden. Minskad lönespridning har varit ett uttalat mål.
Naturligtvis måste Sveriges framtid i hög grad byggas på utbildning och avancerade arbetsuppgifter som tål en hög prissättning. Men vi befinner oss i en situation där ett utanförskap som redan är för stort riskerar att växa till ett sjusiffrigt tal om vi fortsätter som hittills.
Men de viktigaste svenska fackförbunden tycks inte beredda att se att förutsättningarna har förändrats. Att höga ingångslöner gör tröskeln in på arbetsmarknaden alltför hög för många. Vilket leder till att de inte får något jobb alls och tvingas försöka leva på låga bidragsnivåer. Jag hoppas att Annie Lööf med flera kan övertyga facken (och Moderaterna) om att något måste göras.