”Papperslösa utnyttjades i knarkfabriker” var rubriken på Dagens Nyheters förstasida i går. Det är långtifrån den första cannabisodlingen i stor skala som avslöjats i Sverige. Men i det här fallet rörde det sig om liga med sju produktionsanläggningar.
Jordbrukets tuffa villkor gör att allt mindre av den mat som svenskarna äter producerats innanför landets gränser. Men enligt polisen har Sverige varit självförsörjande på cannabis i fem år. Det är dock ett ”jordbruk” som sker inomhus, under artificiellt ljus och bakom fällda persienner. Tydligen tycker den organiserade brottsligheten att det är enklare att förse svenskarna med närodlad narkotika, än att smuggla in de olagliga drogerna.
Kanske är cannabisen ändå att föredra framför de ännu inte olagligförklarade varianterna av syntetiska cannabinoider som går under samlingsnamnet ”Spice”. Effekterna av dessa experimentella och oberäkneliga droger är inte noga dokumenterade och ibland dyker det upp särskilt potenta varianter som är extra farliga. I höstas fick ett flertal personer på Gotland föras till sjukhus, efter att förgiftats av Spice.
Det svenska kriget mot knarket går dåligt. Fler dör av narkotika i Sverige i dag än under det ”flummiga” 70-talet. Ändå bedrivs arbetet mot narkotika enligt en strikt nollvision. Missbruket är kriminaliserat. Missbrukare har svårt att få vård eller legala substitut typ Metadon. Sprutnarkomaner har svårt att få tag på rena sprutor. Missbrukarna offras för att upprätthålla en orealistisk vision om ett narkotikafritt samhälle.
Sverige är väldigt extremt i dessa frågor. Med förundran berättar svenska massmedier om amerikanska delstater och länder (som Portugal och Nederländerna) där cannabis och marijuana legaliserats. Från Sveriges ytterkantsposition i narkotikafrågor ter sig dessa åtgärder som obegripliga. Men hur känt är det att Världshälsoorganisationen WHO numera förespråkar att missbruket avkriminaliseras och att resultaten av Portugals reformer framhålls som ett föredöme. Portugal där fler missbrukare fått vård, där missbruket och HIV-spridningen minskat tillsammans med trångboddheten i fångvårdens institutioner.
WHO fokuserar på narkotikans skadeverkningar på människor och hur dessa kan minskas. Men det sätt på vilket kriget mot knarket bedrivs kan också ge skador på samhällskroppen. I Sverige genom att den illegala narkotikahanteringens gigantiska vinstmarginaler göder den organiserade brottsligheten vilket i sin tur leder till konflikter mellan olika delar av denna organiserade brottslighet. I andra länder, som i delar av Latinamerika, hotar narkotikatrafiken och dess trafikanter hela samhällsordningen.
Narkotikan är farlig och somlig narkotika är farligare än annan. Just därför är det viktigt att arbetet mot narkotika bedrivs rationellt, baserat på erfarenheter och kunskap och med samhällets och ALLA medborgares (även missbrukarnas) bästa för ögonen. Då är det orealistiska men överordnande målet om ett narkotikafritt samhälle skadligt. När är Sverige moget för en total och förutsättningslös utredning och debatt om narkotikapolitiken?