Hotet mot Bromma flygplats och den ytterst kostsamma fördröjningen av Förbifart Stockholm har blivit två av de tydligaste symbolerna för den rödgröna regeringens krampaktiga och korta regeringstid. I går fick Socialdemokraterna och Miljöpartiet på tafsen i båda frågorna i Trafikutskottet. Om allt går som förväntat kommer besluten snart att bekräftas av riksdagen före jul.
Det har sina sidor att försöka regera i minoritet. Speciellt när man söker konflikt snarare än samförstånd. Då riskerar man sådana bakslag som de som S och MP nu råkar ut för – i dessa frågor och, viktigast av allt, när det gällde budgeten.
Vi kommer sannolikt att få en minoritetsregering även efter valet i mars. Vi vet bara inte vilken typ av minoritetsregering. Vilken det än blir, så blir uppgiften inte lätt. Även om den inte blir så omöjligt som Löfven har lyckats få det att framstå som.
Alliansen föreslår nu, bland annat i en debattartikel i Dagens Nyheter i förrgår, att man ska förändra reglerna i riksdagen så att en minoritetsregering lättare ska klara regeringsbildning och budgetomröstningar.
Jag kan förstå den önskan, i det nuvarande politiska läget.
Men jag tycker att det är orimligt att införa regler som gör en minoritetsregering ännu starkare än den redan är. Jag tycker redan att 51 procent har väl mycket makt över 49 procent. Är det inte odemokratiskt att ge 40 procent samma makt över 60 procent?
En minoritetsregering kan regera så länge den tar hänsyn till att den faktiskt ÄR en minoritetsregering. Väljarna har inte gett den mandat att göra som den behagar. En liten detalj som de rödgröna ”glömde bort” och nu har påmints om.
Det är en komplicerande faktor att Sverigedemokraterna blivit så stora som de har blivit. Det blir än mer problematiskt när SD bestämmer sig för att utnyttja sin ställning för att obstruera och för att få inflytande i en fråga där man står väldigt långt från alla de andra partierna.
Men detta ska väl ändå inte behöva föranleda fundamentala förändringar i hur den demokratiska processen fungerar? Den som vill styra landet får se till att i samverkan med andra skaffa sig det stöd som behövs. Vilket i och för sig gör det svårare att styra precis dit man vill. Men det är rimligt att det är så, när man inte har en majoritet bakom sig. Och det går att lösa.